Jag snodde ju Ann Söderlunds idé om debattinlägg på onsdagar. Så här kommer mina senaste funderingar. Jag lyssnar på Magnus & Peppes podcast som ni ju vet vid det här laget. En diskussion som åtkommit några avsnitt nu är synen på mat, hälsa och ätstörningar. Och ”ätstörning light”. Jag tänker att usch så många förstörda kvinnor vi är. Och så hemskt att något så njutigt som mat ska få bli ångest. Jag minns faktiskt hur jag fick tips redan innan jag fattade vad det handlade om. Sådant som att dricka vatten istället för att äta om man var sugen på något (plus andra sjuka saker som jag inte vill ta upp eftersom det kan trigga). Jag förstod ju inte varför, men fattade att det var något man skulle göra, och inte göra. Så himla sorgligt. En av de mest fixerade perioderna i mitt liv var när en vän gick på viktväktarna och jag fick ta del av en massa information. Allt räknade vi i ”points”, jag kunde SÅ mycket om dessa poäng och hur många man skulle ha per dag. Det fanns i mitt huvud HELA tiden, dygnet runt i flera år. Sådant slöseri med energi och tid!!! Men såklart lägger jag inte någon skuld, varken på mig själv eller andra som varit/är där. Det är ju för att vi får lära oss att det viktigaste för en kvinna är helt klart att vara snygg. Andra skills är bra, men snygg bör du vara oavsett andra talanger, annars blir det svårt. Snygg lär vi oss också är lika med smal. Sedan har man försökt komma bort från det ”ytliga” med att snacka vikt och pratar nu om ”hälsa”. Man ska vara hälsosam. Och så dras det likheter mellan smal och hälsosam och tjock och ohälsosam. Fast man såklart har noll koll på hur folk lever sina liv. Och då, på tal om hälsa, så har jag tänkt på den här sockerfobin som råder nu. Denna totala fixering vid socker. Socker är knark och socker är gift. Ingenting är nyanserat eller balanserat. En väns bekant bjöd sina barn på varm choklad. Utan socker. Barnens tungor skrumpnade ihop som små russin av dosen kakao och bad om o'boy istället. Då halvskrek föräldern att OBOY ÄR SOM ATT INJICERA SOCKER RAKT IN I BLODET! VILL NI DET?! Vad ska ett barn göra med den informationen? Socker rakt in i blodet låter ju onekligen inte mysigt…eller? I alla fall inte när det presenteras på det sättet. Injicera låter ju livsfarligt. Nej det här kan ju inte vara bra såklart… I samma veva som jag hörde det där halkade jag av misstag in på en blogg och ett inlägg där en kvinna var fly förbannad för att hon vid hämtning på förskolan fått reda på att alla barnen i gruppen hade fått isglass för att ett barn fyllde år. Hon kunde för sitt liv inte förstå hur man kunde ge isglass!!!! På hennes ton lät det som att man hade serverat bajs eller cigaretter. Vissa kanske tycker att socker är samma sak som bajs och cigaretter. Och folk får väl leva som de vill såklart. Men jag oroar mig för vad all denna information gör med våra barn. Om barn ständigt får höra om att ditten och datten inte går att äta för att det är socker i, och det här och det där går inte heller att äta för det är vetemjöl i det. Och så vidare. Det är inte så mycket sockret eller vetemjölet i sig jag tänker på utan det är kunskapen om det. Som när jag lärde mig alla ”points”. Kan man veta för mycket? Nja… frågan är väl vad man gör med all information, hur man tolkar den, hur man förstår den och vad man gör med den. Och hur fortsättningen på informationen lyder. Om man fyller i varför man bör undvika den där o'boyen, är det information som ett barn förstår? Ska förstå? Vad händer om hen dricker oboy, blir hen en knarkare då? Blir kroppen förstörd? Har man blivit förgiftad? Om jag åt en isglass på förskolan och mamma blev bananas, betyder det att glassen är farlig? Jag tror det är farligt att problematisera för mycket kring mat. Låt mat vara njutning så länge det går! Samhällets skeva ideal letar sig in så jäkla fort ändå (blir gråtfärdig när jag tänker på det!). Och hur ska barnen, med all den kunskap de kanske redan besitter om vilken mat som innehåller vad, kunna låta bli att bli ätstörda på ett eller annat sätt?
