Hanna skrev ett så bra inlägg med den fantastiska rubriken Skilsmässa och problem med röven, som handlade om vad man ska prata om och ej. Det grundar sig i senaste fredagspodden där Hannah och Amanda tydligen tycker att Kenzas förlossningsvideo och någon annan influencers berättelse om sina hemorrojder är ”oversharing”. Sedan berättar Hannah ganska detaljerat om sin skilsmässa. Hanna (Rosell) tycker att man skulle kunna se det som rätt privat också, vilket jag håller med om. Hon poängterar att hon tycker att alla dessa berättelser ur ”verkligheten” troligtvis är nödvändiga och hjälper någon - att alla behövs. Den om skilsmässan OCH den om hemorrojderna och den om den kanske inte helt enkla förlossningen. Jag håller med! Och här skulle jag kunna sätta punkt. Men! Såklart ett ”men”. För jag vill skriva lite mer på ämnet. Jag tycker nämligen att detta känns så typiskt för vår tid. Att liksom ”men gud det här vill inte JAG se. Varför berättar folk sånt JAG inte vill höra?!” Istället för att ba: varför läser jag/tittar jag/lyssnar jag på det här om jag inte vill det? Jag har ju inte ens lyssnat på avsnittet men kände ändå irritation över att man dömt ut saker som ”oversharing”. Jag tror att jag blir så irriterad för att det inte alltid är lätt att berätta om det svåra, det som är lite tabu, och att ett sådant dömande kan tysta. Antingen någon som tänkt berätta nåt känsligt som kanske backar, eller någon som HAR berättat och skäms. Eller en annan som känt igen sig, kanske känt lättnad och nu får veta att det var info som var FÖR mycket - problemet hen hade var alltså för mycket för att pratas om högt. Det är inte bra, det lägger skam där den inte hör hemma! Jag har också en del saker i sociala medier som i min smak är ”oversharing” men det handlar ju om MIG? Och då skrollar man väl förbi? Stänger av? Klickar ner? Allt som skrivs och serveras mig är inte till för MIG. Bara för att jag inte gillar det betyder det ju inte att det inte behövs. Älskar att folk berättar om tex hemorrojder!
