Ska man inte få prata om nåt dåligt föräldrar gör? Jo men SJÄLVKLART! Frågan är bara vad som är syftet. Är det att få ösa ur sig upprördhet? Är det att klappa de som inte är dåliga på axeln? Eller vill man försöka nå förändring/vidga perspektiv/nå fram? Jag hamnade på ett inlägg på Instagram som pratade om små barn och skärm. Oooh laddat ämne! Man skrev att det är väldigt vanligt att barn tittar på skärmen när de äter och hälften av alla föräldrar vid inskolningen är oroliga för att deras barn inte ska äta på förskolan eftersom man där inte äter med skärm. Personen undrade var vi hamnat. Skrev att barn vill ha sällskap, anknytning och interaktion men inte får det. För det första: Jag tror VERKLIGEN att vi behöver prata om skärmanvändande. För det andra: jag fattar att personen skrev i affekt, upprörd över sakers tillstånd. Det är svårt att inte oroa sig. Men jag tror faktiskt inte samtalet ska ske på det här sättet. Några saker som skaver i mig. Källan till påståendet om ”hälften av alla föräldrar”. Det är en person som har lång erfarenhet av förskolan. Okej men, alltså det räcker inte för mig om man ska påstå att ”hälften av alla föräldrar” … Jag vill påstå att dessa ”källor” som utgör baser för påståenden är väldigt problematiska. De återberättas och blir till sanningar. Jag gör ju själv detta ibland, snappar upp saker och återanvänder dem. Och vips är jag en del av att sprida falska sanningar. Inte bra. Ska verkligen försöka vara tydlig med när jag hört/sett något och poängtera att det inte nödvändigtvis är en sanning för det. Kanske ÄR detta påstående från inlägget en sanning, men om jag ska tro det får påståendet underbyggas lite mer. Sedan är det hela tonen. Framför allt för att den senare fortsätter i kommentarsfältet, där såklart alla hade noll eller extremt liten skärmtid för sina barn. Folk skriver SÅKLART ”varför vill folk inte umgås med sina barn?” (jeeez kan inte folk komma på nya saker att skriva i alla fall, börjar bli trött på detta) Jag undrar: vad händer med mottagarna av detta inlägg? Och om vi nu tittar på vad det kan finnas för anledningar till beteendet. Kan det vara stress över att barnet inte ska äta tillräckligt? Inte äta alls? Kan det vara en vardag som inte går ihop? Med för kort tid till måltid? Vad är anledningen till detta skärmanvändande? (Egen tanke: Jag tror inte det är ”föräldrar som skiter i sina barn”.) Skulle man inte kunna skriva om att det är normalt att barn inte äter allt eller mycket? Att det kan vara okej med småätande. Att man kan dela upp en middag om barnet inte vill äta. Kan man skriva just det att avleda med skärm kan skapa en dålig vana som blir krånglig att bryta, om det nu är det som är problemet. Skulle man kunna skriva att det är svårt för alla att lägga undan skärmarna eftersom de är skapta för att dra till sig vår uppmärksamhet? Och ge lite förslag på hur man kan få lite bättre skärmvanor? Ja ni som följer mig här vet ju vad jag efterlyser: nyanser. En person i kommentarsfältet poängterade att man ju kan umgås vid fler tillfällen än bara vid matbordet. Vilket såklart är en rimlig sak att reflektera kring eftersom inlägget antydde slutsatsen SKÄRM VID MAT = INGEN ANKNYTNING. Är det ok att barnet kollar just vid matandet om de aldrig kollar annars eller är det just mattillfälle och skärm som är extra skadligt? En intressant fråga tycker jag! Speciellt som några i kommentarsfältet skrev att de använde skärm men ALDRIG vid måltid. Men då tyckte personen som skrivit originalinlägget att den som ifrågasatte fick använda skärm hur mycket den ville men HON tyckte det var viktigt att ALLA tänkte till vad gällde skärmanvändande. Vilket inte var svar på frågan. Men ändå fick mig att tänka: Fast varför skrev du inte så istället då? Om jag enbart utgår från mig själv så har jag slagit bort hårt formulerade och svartvita formuleringar. För att de skapar för stor skam och press i mig. Det är lite som att någon skulle säga att jag måste springa en mil om dagen om träningen ska ha rätt effekt på hälsan. Jag skulle springa noll mil om året. Men om någon istället säger: ta en promenad. Spring då och då, när du har energin. Ja då kan jag börja lyssna. Då kanske personen kan utveckla och säga: när du känner att du kan ta nästa steg så kan du börja springa en gång i veckan… Det räcker med att göra si eller så. Osv. När jag lyssnade på Hansens sommarprat och han beskrev hur smarta telefonerna är, hur de verkligen är gjorda för att suga till sig all vår uppmärksamhet, DÅ började jag kunna reflektera mer över mitt skärmanvändande. Det kändes som att skulden lindrades lite när jag bara agerade som förväntat. Som det var meningen att jag skulle göra. Och nu kunde jag känna lite trotskänsla gentemot de där som vill suga mig in i skärmarnas värld. Nä! Det DÄR går jag inte på!! (vilket jag såklart gör om och om igen…) Det blev också lättare att inte bli lika irriterad på barnen om de tjatade om skärm. För det är ju det de är till för, skärmarna. Och då kunde jag känna ännu mer trots mot skärmen och lättare stå emot tjatet. (jo mina barn kollar skärmar, men jag försöker som jag tror de allra flesta att hitta nån balans i det). När jag ser att kommentarsfält på denna typ av inlägg enbart innehåller kommentarer från personer som agerar ”korrekt” så tolkar jag det som att det finns två möjliga anledningar: antingen använder folk inte skärmen så mycket och hela inlägget är onödigt och felaktigt. Eller så använder många skärmen för mycket men vill eller vågar inte prata om det eftersom samtalsklimatet där inte tillåter det. För vem vill – under ett inlägg som ungefär säger att föräldrar skiter i sina barns bästa – skriva ”åh jag är den där värdelösa föräldern! Kanske kan vi prata om hur jag kan vara lite mindre värdelös?” Detta leder ju till att folk flyger i smyg, folk går ut i Corona-tider i smyg, folk ger sina barn fika i smyg och ingen, absolut ingen låter sina barn kolla på skärm. När någon annan kan se. Så. Återigen. Ska man inte få prata om NÅGOT dåligt föräldrar gör? Jo men SJÄLVKLART! Helst utifrån sig själv, det blir mindre laddat om man börjar med att tala om sina egna brister och inte bara om alla de där andra dåliga. Men också: fundera över vad syftet är. Vill man gnälla på andra eller vill man lyfta en fråga man tror är viktig? Vill du nå fram? Väg dina ord på guldvåg. Är det fjantigt att man måste det? Kanske. Men återigen, vad är syftet med inlägget? Ps: jag är HELT medveten om att jag inte alls följer detta alltid. Jag skriver också i affekt och kastar ur mig saker till höger och vänster. Försöker väga upp med sådana här mindre ilskna inlägg. Och lovar att jag alltid har lite skav när jag skrivit i affekt. Just för att jag märker att jag faktiskt inte nått fram så som jag ville. Ps2: kanske är jag helt värdelös på vissa saker pga förlossningslock...?
