Denna vecka är det Vänliga veckan. Det är Läkarmissionen som ordnar det varje år i februari för att "påminna oss om att vi alla mår bättre om vi är vänliga mot varandra". Det kan låta enkelt, men om man verkligen tänker efter så inser man snabbt att det inte är så lätt alltid. Vanligtvis brukar Vänliga veckan handla om att man ska tänka på att vara snäll mot någon i trafiken, på jobbet eller hemma. Det temat gäller fortfarande såklart, men i år har de även ett "extratema": Vänlighet mot någon som inte tycker som du. Eva på Läkarmissionen säger det så klokt så jag behöver inte leta egna ord: Ibland har vi ryggmärgsreflexer på vem vi tycker är ond eller god. Vänliga Veckan uppmanar till att tänka ett extra varv, lyssna en extra gång. Att låta människor få flera nyanser. Men visst är det inte så lätt? Jag tänkte såklart direkt så "extremt" jag kunde och föreställde mig att jag skulle behöva visa vänlighet mot en Sverigedemokrat eller en antiefeminist. Och det kändes inte lockande. Men kanske är det just därför jag behöver göra det. Eva säger det så klokt igen: Att visa vänlighet mot någon som inte tycker som du handlar inte om att byta åsikt, att vara falsk som människa eller att inte våga stå för vad man tycker, utan helt enkelt att lyssna ett varv till. (klicka på länken för att få tips om artiklar på ämnet – så bra läsning!) Och kanske är det där jag vill stanna upp lite extra. För det blir så extremt tydligt just nu tycker jag, med sociala medier och den makt som vi "vanliga människor" faktiskt fått med dessa. Vi kan zooma in och zooma ut, vi kan kritiskt granska in i minsta detalj, vi kan avslöja och vi kan hänga ut. Det är jättebra att fler personer kommer till tals, får höras, att en massa skit kommer upp till ytan, att man inte kommer undan med sådant som förr passerat utan motstånd. Men – för det finns ett "men"– vi vill gärna, som Eva säger, dela in folk i onda och goda. Öppet reflekterande blir plötsligt farlig mark, misstag ses inte som godtagbart och kliver man fel finns det risk för en rejäl shitstorm, faktiskt sällan i proportion till den miss som begåtts. Folk som gjort bort sig går i försvarsställning istället för att pudla och be om ursäkt. Ber de om ursäkt kom den för sent. Ny försvarsställning intas. Och så vidare. Folk delas upp ännu mer. Välj sida! Avfölj den ena, följ den andra! Det ska avgöra vem du är. Är du ond eller god?! Det är väl extremt sällan så människor i verkligheten ser ut – onda eller goda. Men det är såklart mycket enklare att sortera folk på det sättet. Det är också nu för tiden mycket lättare att då välja bort det "onda". Att avfölja, sluta läsa, stänga av TV:n när fel personer dyker upp. Visa var man står genom att ta avstånd! "Jag behöver inte lyssna på dig!" Men vad händer då? Vad händer när mitt flöde blir helt anpassat till exakt mina åsikter och min lilla värld? Jo min lilla värld blir just det, en liten värld, och allt utanför min bubbla blir läskigt. Jag är där och svajar hela tiden. Jag har min feministiska lilla bubbla och blir rädd och chockad när jag ser hur det finns en helt annan verklighet några klick bort. Hur det faktiskt finns folk som tycker att klänning på pojkar är fel och att vi faktiskt ändå måste tänka på oss själva när människor kämpar för att fly undan döden. Jag kan känna att det är lite av min plikt att ta del av flera sidor. Jag behöver försöka förstå hur folk hamnar där de gör. Jag behöver lyssna för att förstå. Det betyder inte att jag kommer att hålla med, troligtvis kommer jag sällan att göra det, men det kommer att bredda min syn och ge min värld nyanser. Jag önskar innerligt att politiker tar diskussionen med Åkesson denna valrörelse. Att man inte vägrar prata med honom pga hans ruttna åsikter om invandring (med mera) och på så sätt hoppas vinna billiga poäng, utan istället tar diskussionerna och kanske till och med slår hål på en massa argument. Saker som aldrig får diskuteras eftersom man antingen vägrar att prata med honom eller för att han ALLTID bara får prata om det han vill – invandringen. Jag förstår att man vill jubla när Ohly lämnar sminkrummet när Åkesson kliver in, men visst hade väl ett samtal och en diskussion varit mer effektfull? Då var det nytt, en reaktion, ett äckel man kände och fortfarande känner över dessa främlingfientliga vindar som blåser kraftigare och kraftigare. Men vi råder inte bot på det genom att demonisera och stänga ute. Jag tror på samtalet. Även om det är svårt. När jag startade ett twitterkonto för någon vecka sedan (ska inte vara aktiv själv utan gjorde det för att hänga med – tvåtusen år senare än alla andra) så var en av de personer jag började följa Trump. Trump är verkligen på min shitlist, om jag nu behöver vara tydlig med det. Men det ligger i mitt intresse att iaktta det han skriver. Och jag tror att man med samtal skulle kunna få en så pass lynning och oberäknelig person att lyssna bättre än med ett långfinger. Och om även om inte han lyssnar så hör folk runt omkring, vilket kanske är det ALLRA viktigaste. Man vill ju slänga upp Långeman i fejset på honom, men vad ger det? Mer än en skön känsla i magen och lite poäng i sociala medier? Jag kanske inte är redo för samtal med en Sverigedemokrat, vi är nog för långt ifrån varandra. Men jag kanske kan börja med att föra samtal med någon som inte vill kalla sig feminist. Vad jag önskar då är såklart att vi ska förstå varandra bättre, hen ska förstå varför jag är feminist och jag ska kunna förstå vad det är som gör att den här personen inte vill kalla sig feminist. Vi behöver inte hamna i att tycka lika, det kommer vi troligtvis inte att göra. Men vi kanske landar i att vi ändå på något sätt kan förstå varför man hamnat där man hamnat. Eller så kanske jag landar i att den här personen verkligen har en skev syn på kvinnors rättigheter men hen var helt fantastisk med sitt sjuka barn, typ. Ni vet, många sidor, flera sidor. Både onda och goda. De allra flesta människor är inte antingen onda eller goda. De allra flesta människor är ett resultat av ett liv, byggt på erfarenheter av helt olika slag med helt olika möjligheter och förutsättningar. De allra flesta människor har en massa olika sidor. De allra flesta människor har en massa nyanser. Hur tycker ni att man ska komma ifrån det här klyftorna som enligt mig blir större och större? Det här hårda klimatet och uppdelningen? Och GÅR det ens att prata med någon som tycker så totalt olika en själv? Diskutera i smågrupper och återkom med lösning på världsfreden innan fredag, tack!
