Vill ni veta nåt stört? Mattias har börjat jobba. Han har varit föräldraledig men nu har han alltså börjat jobba. Trots att han har barn! Om han bara planerat lite bättre så hade han minsann kunnat vara hemma i sex år. Saker går om man verkligen vill. Och frågan är varför han skaffat barn om han nu tänkt JOBBA samtidigt som han har barn. Visst är det sjukt??! Nej just ja. Jag glömde. Han är ju pappa, inte mamma. Då är det ju okej att jobba, att tycka om att jobba, att ha barn på förskola. Mammor däremot... Så stört att de sätter sina barn på förskola! Suck. Varför hamnade jag här igen? Jo såhär. Claudia Concha Galli skrev ett instainlägg om att barnen blir hemma ett år till, tills skolplikten kickar in. Jag reagerade med ett: oj har de varit hemma alltid? Och tänkte tankar kring hur hinner de med annat? Är det inte kämpigt? Och annat man kanske tänker eftersom det inte är så vanligt i vårt samhälle. Jag tänkte inte att det var nåt stört eller dåligt. Det är ju gött om man hittar sitt sätt, och just normbrytande agerande är väldigt ofta intressant tycker jag! Claudia la inte heller någon värdering i sitt beslut utan konstaterade bara att de kör på ett år till, det kändes som att de var nöjda och trygga med sitt beslut. Sedan hade Bloggbevakning tagit upp detta och lagt till en kommentar om det hela från Carola ”niobarnsmamman” som skriver att hon gjort så med alla sina barn, och att det för henne är obegripligt hur föräldrar kan längta efter att ”dumpa barnen på skola och förskola”. Kan inte alla som hittat ett bra sätt bara nöja sig med att de själva tycker det är bra? Måste man liksom spotta på alla som inte gör likadant? Jag FATTAR verkligen inte. Är det svårt att förstå att folk vill jobba? Eller för den delen behöver jobba? Bara för att folk har barn så måste man väl inte vilja hänga med dem hela tiden? Det är ju jättekonstigt att man skulle vara tvungen att sluta ha intressen eller vilja känna tryggheten och kanske nöjet i ett arbete bara för att man har barn? Kommentarfältet var såklart en fröjd (på tvärtomspråket). Där folk skrev att man kunde faktiskt lösa det om man ville och då va hemma till skolan börjar. Ursäkta men ja för några ytterst få kanske det funkar att sluta jobba under fem år för att sedan fortsätta, men det är ju verkligen inte verkligheten för de allra flesta. Och då tänker jag enbart på ekonomin. Självklart kom det upp historier om förskolan, hur det är kaos där, djungelns lag, knappt nån pedagogisk verksamhet och att folk lämnar sina barn 50 timmar i veckan. Alltså jag förnekar inte att förskolan behöver SÅ mycket mer resurser och att det är skandal hur lite man prioriterar det. Men det är ju politiker som ska klandras, inte föräldrar? Dessutom en rätt rutten syn på förskoleverksamhet. Den är ju ofta otroligt planerad, pedagogisk och fin! (Därför borde de verkligen inte behöva slå knut på sig själva!!) Något säger mig också att dessa kommenterare inte tänker sig att varenda förälder ska ta sex år off när de får barn. Tror inte de menar att båda föräldrarna ska sluta jobba i sex år. Nej vet ni vad jag tror? Jag tror de tycker att det är okej att EN förälder jobbar under denna tid. Trots att den föräldern ju också skaffat barn och borde vilja vara med dem. Och vet ni vad jag mer tror, jag tror att det enligt kommenteraren är helt okej för den arbetande föräldern att jobba bara han är en pappa och inte en mamma. Ja ja. Det är väl gött för alla som vill sitta och stryka sig själva över ryggen och tala om hur otroooooligt duktiga de är med sina barn. Vilka genomgoda föräldrar de är eftersom de faktiskt älskar sina barn mer än vad de flesta andra verkar göra. Till och med mer än sin partner...? Jag försökte analysera varför jag blir så provocerad. Känner jag mig träffad? Nja, jag tror inte det i alla fall? Vad är det då som retar mig så mycket? Skuldbeläggandet såklart. Och fördomarna. Och de extrema förenklingarna ”man kan om man bara vill!” och ”barn mår bäst av att vara med sina föräldrar ”. Jeeez ingen snackar om att lämna bort barnen och dra till Ibiza ett par år. Alltså igen. Varför kan man inte inse att det finns flera sätt att göra saker? Att ett enda sätt inte passar alla? Inte alla föräldrar. Inte alla barn. Bara det att en person i kommentarsfältet skriver att man ”faktiskt har jättemycket egentid när man har barn för barnet sover ju massor under de första åren...” *skriker högt inombords pga barn sover bredvid mig. Alltså nu måste jag sitta på mina händer resten av kvällen. Får. Inte. Klicka. In. På. Kommentarsfältet. God natt från aggrot.
