När jag var alldeles i början av min nya roll som mamma så hade jag en gång lagt Märta och sedan misstänkte jag att något mer än kiss hade hänt i blöjan. Jag fick panik. Jag ville inte väcka en bebis som äääääntligen hade somnat, men tanken på att den där mjuka rumpan skulle nuddas av bajs längre än 30 sekunder fick det att skära i hjärtat. Jag vände mig till min nya bästa (eller mest tillgängliga?) vän – Internet. Där hamnade jag snabbt under en tråd som handlade just om detta. Någon som lagt sitt barn och hen hade bajsat. Vad skulle hon göra? Tipsen haglade, såklart. Och en tjej skrev: ”Äh vi smetar på massor av kräm och sedan byter vi inte förrän på morgonen. Annars skulle vi aldrig få sova!” När jag läste orden så kände jag att det kanske inte var det sätt jag skulle välja, men jag stålsatte mig också, å hennes vägnar (?), för reaktionerna. Hon blev ju totalt mosad i den där tråden. Det var första gången jag började tänka på den här illustrationen. Pratbubblorna skulle kunna bytas ut mot lite vad som helst nu för tiden. Vi fullkomligen peppras av vad man ska göra för att göra rätt, och hur himla dum i huvudet man är om man INTE gör detta, när man VET bättre. Det är just det att vi VET så mycket nu för tiden. Vi vet att man ska återvinna, äta mindre kött, handla ekologiskt, inte äta socker eller för mycket vetemjöl, inte använda plast, samtala och resonera med barnen - inte hota och muta, vi ska amma, röra på oss, inte sitta framför skärm, umgås med barnen, vara aktiva, jobba alldeles lagom mängd och vara goda förebilder och så vidare, och så vidare och vidare och vidare … Det är helt okej att informera, att upplysa. Men man måste inse att alla inte brinner för exakt samma sak. Och att det är OMÖJLIGT att följa alla ”rätt”, att inte göra fel. Jag har senaste tiden läst flera texter där man jämför socker med knark, och förfasas över barn som får äta godis eller något med socker i. Jag har också läst om en person som rasade mot att en förälder till ett barn på samma förskola som hennes hade tagit med isglass för att barnet fyllde år. Det var tydligen helt SJUKT. Hur kan man göra så?! Så fort någon talar om flaskmatning, i vilket sammanhang det än förekommer, så dyker det VARJE gång upp minst en person som ändå MÅSTE slänga in att amning ändå är det bästa. Det bästa ...? För vem? Till vilket pris? Alla dessa regler, alla dessa råd, alla dessa rön. VI VET!!!!! I de allra flesta fallen är det så att VI VET! Men av troligtvis en massa vettiga anledningar som omöjlighet, brist på ork, brist på tid eller dylikt så följer man inte ALLA DESSA REGLER. Det man kan tänka på när man basonerar ut sina utskällningar till alla som inte lever som man själv är att 1) forskning beror (oftast) på hur man ställer frågor 2) man bör se långtidsstudier innan man drar så pass hårda slutsatser att man kan anklaga folk för att exempelvis vara knarklangare när de bjussar sina barn på glass på fredagarna 3) vi har alla våra områden som vi brinner för/orkar med, det betyder inte att man inte bryr sig om annat eller att man är dum i huvudet, man har helt enkelt bara valt sina strider 4) Vi sitter inte på alla sanningar. Vi vet inte allt. Kan det kanske vara så att synen på och informationen om saker och ting kan komma att ändras framåt också? Nej jag efterlyser nyanser. Alltid nyanser. Och distans. Tack.
