Jag såg en artikel i FB-flödet (den här). Den är skriven av en person som jobbar på förskola som förklarar lite hur det funkar med arbetstider och stora grupper och lite personal. Det är ju helt galet många barn, enormt många olika behov och alldeles för lite personal! Det kan man konstatera. Då kan man förstå att personen som skrivit artikeln reagerar på föräldrar som (som jag tolkar det) sagt exempelvis: Hur svårt kan det vara att utöka tiderna lite till? och Mitt barn har inte sovit så mycket i natt så hen behöver kramar och omsorg. Det måste vara otroligt provocerande! Men sedan tycker jag att artikeln/insändaren svajar. Det blir någon typ av jämförelse mellan hemmet och förskolan och vilket av detta som skulle vara bäst för barnet. Med slutsatsen ... trumvirvel ... hemmet! För där är det fler vuxna per barn. Typ. Alltså det är väl ändå inte det som det handlar om? Huruvida förskolan är bättre för ett barn än hens hem? Varför vaaaaarför hamnar viktiga ämnen, viktiga diskussioner i någon typ av blame game där mammor nästan alltid är de skyldiga? Så mycket vettiga saker som bör komma upp till ytan som bara försvinner i ett "ja men ALLA har rätt att gå ner i tid" och "det finns föräldrar som lämnar barn på förskola och går och fikar!" De allra, allra flesta jobbar för att de måste, för att de vill och för att det är vad som får livet att gå runt, på ett eller annat sätt. De allra, allra flesta lämnar då barnen på förskola för att det är bra sätt att lösa vardagen. Förskola och pedagoger är inte något dåligt och det är inte heller tänkt att vara en ersättning för hemmet och förälder. Att personalen går på knäna, att de ska leva upp till en massa mål men inte får förutsättningar för att nå dem är galenskap. Det är ett så icke-prioriterat område att jag får kramp i benen av att tänka på det. Jag blir galen på alla dessa yrken som blir mer och mer ohållbara, där man pressar in lite, lite mer, hela tiden. Effektivitet! Ja, men på bekostnad av kvalitet. Detta är inte föräldrars fel! Det finns en himla massa anledningar till att föräldrar lämnar sina barn på förskola. Den främsta är arbete, men sedan är det också föräldralediga som lämnar syskon och kanske är det så att en mamma slinker in och handlar tre liter mjölk 20 minuter innan hämtning. Det är inte problemet. Jag vet att det alldeles säkert finns de som "utnyttjar" systemet. Kanske folk som inte känner till reglerna eller till och med de som skiter i vilket. Jag tror de är försvinnande få om man jämför med de personer som lämnar barn på förskola för att det är vad som funkar bäst i livet just nu. Så därför blir jag galen när diskussionerna hamnar snett. Vi borde prata om personalbristen, om de stora grupperna och vad det får för konsekvenser. För pedagogerna, för barnen. Inte huruvida Elin minsann drack en kaffe latte i förrgår när barnet var på förskolan, eller hur Jenny kom med tre kassar från en klädbutik när hon hämtade sina barn. Det är såklart lättare så. Jag såg kommentaren att om alla föräldrar skulle anstränga sig för att få ner tiderna för barnen på förskolan så skulle det bli lättare för personalen. För det första så kan det väl få konsekvenser för hur mycket personal de får ha på förskolan, tänker jag? Men främst, NEJ. Det är en fajt som många, måååånga föräldrar redan för. På hemmaplan, i sig själva. Hur ska vi kunna hämta så tidigt som möjligt? Vem kan hjälpa oss på torsdag när vi båda har möte sent? Kan vi pussla så du går till jobbet svintidigt så vi kan hämta barnen före kl. 16? Om jag går ner i tid, klarar vi lånen då? Och så vidare. Och så vidare. Det är lättare att tro att man löser problemet genom att skälla på mammor som hämtar sent. Men lägg skulden där den hör hemma. Uppåt. Politikerna. Prioriteringar.
