Alltså deppen man känner kring det jag skrev igår, med kommentarsfälten. Och så nyheten om att utredningen kring den gravida kvinnan på t-banan (ni vet som trycktes ner på en bänk av flera stora vakter) läggs ner. Det är lätt att känna hopplöshet. Jag kan känna hur maktlösheten SKÖLJER över mig. Hur jag ba: nej men det är ju ingen idé att slåss, det händer ju ingenting!!! Men. Det gör det. För det här är inte en massa nya saker som händer. Det är inte så att en massa rövhattar, våldsamma idioter, maktmissbrukande svin och våldtäktsmän dykt upp plötsligt. De har funnits där hela tiden. Den stora skillnaden är att kvinnor börjar höja rösten. Och nu ser vi till och med att fler och fler män höjer rösten. Det. Är. Nog. Det ger mig rysningar av obehag att tänka på hur länge tystnaden skyddat så många. Hur många den fortfarande skyddar. Hur många som är villiga att hålla varandra om ryggen och hellre hittar femtioelva ursäkter än att inse att det fan är något skevt här! Men nu händer det saker. Nu läggs inte i alla fall inte alla utredningar ner utan att det märks. Utan att det hörs. Nu tafsar och härjar inte alla som brukat tafsa och härja helt utan risk att avslöjas. Det är den stora skillnaden, även om det känns alldeles för liten ibland. Men det är bara början. Jag såg precis innan jag skulle skriva detta att Amnesty kräver att Sverige prioriterar våldtäktsanmälningar och utreder dem bättre. Jag tänker på alla utredningar om våld i nära relationer som prioriteras ner och läggs ner. Jag tänker på vad det sänder för signaler. Vem som är värd att skyddas och vad som är värt att reda ut. Och så känns det hopplöst igen. Men jag påminner mig. Nu sipprar det ut. Mer och mer. Och mer ska det bli! Alla som vågar bryta tystnaden – så modiga! Alla som agerar i stunden, säger stopp, griper in. Så modiga! Och vågar man inte så är jag säker på att man i alla fall samlar på sig styrka, till framtiden. Det blir lättare och lättare. När man plötsligt inte bara känner skavet, att något inte stämmer, utan man ser det, tydligt – det här är FEL! Det är resultatet av alla berättelser.
