Skrev ett svar på några kommentarer på mitt lätt flummiga inlägg i söndags och tänkte att det ju faktiskt blev ett eget inlägg. Jag hade såklart ETT specifikt inlägg – EN specifik diskussion i tanken när jag skrev det och därför blev mitt resonemang logiskt för mig. Men beroende på vad man tänker på för inlägg och diskussion så kan man ju verkligen se det olika. Vilket är bra förstås! Det går inte att presentera ETT sätt att ha eller inte ha diskussioner i sociala medier. Exempelvis borde jag ha skrivit om drev och om "drev". Där det första faktiskt är förskräckligt och det andra är ett vapen folk tar till när de uttryckt sig illa och får kritik för det. Ibland blir även "drev" oproportionerliga men att då helt skifta fokus till "drevet" och "omöjligt diskussionsklimat" och därmed helt bortse från viktig kritik är bara att välja en superlätt väg ut. Att någon slår tillbaka onödigt hårt rättfärdigar inte att du gav en käftsmäll till att börja med. Hur som helst. Jag tror alltid god ton vinner. Det kan vara sjukt svårt och ibland är det att stånga sig blodig eftersom personen som man riktar sin kritik mot inte lyssnar. MEN, en sak som jag insåg när jag hade skrivit förra inlägget och förde diskussioner vidare på andra håll är att det inte alltid är personen i sig man behöver träffa med sina tankar. Såhär, enligt diskussion som uppstod i kommentarsfältet: SD-anhängare är ett ganska bra exempel eftersom många av dem likt Trump och andra kritik-känsliga drar på sig offerkofta och säger att de inte får utnyttja sin yttrandefrihet istället för att faktiskt bemöta kritiken. Säg att det finns vissa SD:are som vacklar – klart att god ton kommer att vara nyckeln för att de ska tippa över till "inte SD"-sidan. Genom att förklara problematiken kring SD, ställa frågor vad som får personen att vilja rösta på dem och sedan diskutera utifrån det. Det kommer att leda till bättre diskussion än om man vrålar "Rasist!" i kommentarsfältet. MEN det är ju inte alltid den väna, osäkra SD:aren på andra sidan inlägget. Många gånger kan det vara en rasistisk, kvinnohatande person som inte lyssnar till ett enda argument (om vi drar det till sin spets för att göra detta tydligt). Då kan man verkligen känna att det inte något att dalta med! Varför ska jag skriva med respekt till någon som uppenbarligen inte visar respekt själv? Å andra sidan så kommer ju hårda ord inte nå fram där heller. Varken god ton eller dålig ton. SÅ! Med detta gigantiska ordflöde som upptrappning kommer här min poäng: man skriver inte alltid för den som man först anser är mottagaren. Skriver man bra argument, håller man god ton, ställer man frågor och försöker vrida och vända på sig själv för att förstå hur andra kan tänka i frågan så kommer poängen fram. Det kan vara SD-retorik som bara genom svar på enkla frågor inte visar sig hålla, det kan vara argument som blir ihåliga och det kan vara falska uppgifter som plötsligt kommer fram i ljuset. Personen på andra sidan – sådana personer som jag frustrerat försökte formulera mig kring i förra inlägget – kommer kanske inte – troligtvis inte – ändra sig. Men andra personer ser diskussionen, andra personer som kanske inte krampaktigt håller fast vid det hen tycker sig veta kanske får en ny bild. Kanske går man in i kommentarsfältet med en viss information i bagaget och när man sedan klickar sig ur så har man fyllt på sin väska med massor av annat material. Förhoppningsvis! Så funkar det för mig. Jag har lärt mig enormt mycket om feminism genom att läsa tappra, kämpande feminister i de mest kvinnohatiska kommentarsfälten. Jag har lärt mig om tjockhat genom att se hur personer tar sig tid att förklara varför vissa saker är problematiskt och vad som faktiskt blir diskriminerande. Och så vidare. Så även om man blir GALEN, så som jag blev i helgen, på att personer inte verkar vilja lyssna på andra än på dem som tycker precis som dem själva, så kan man trösta sig med att det faktiskt bara är personen som startat diskussionen. Att alla som tar del av diskussionen sedan får bilda sig en egen uppfattning. Och återigen, då inser man att ord av ilska och frustration utan argumentation kan vara fullt förståeliga, men de kommer inte att ge ett större perspektiv på saker och ting. Med det sagt – jag hajar att man exploderar. Att lägga huvudet på sned och ba: "mmm jag förstår din vilja att håna och hata, men har du tänkt på det här?" är inte alltid möjligt. Men vi får försöka. Bemöta ilska och hån med frågor och argument. Värna diskussionen – på riktigt.
