Ser fortsatta diskussioner om mannen som blev sjukskriven 6 veckor in i sin föräldraledighet. Tydligen passar många på att poängtera att feminismen gått för långt eller att detta minsann inte är feminism. Återigen tappar man viktiga diskussioner. Suck. Jag försöker plocka isär delarna i mitt huvud eftersom jag känner en massa kring detta. Vet inte hur det ska gå men spåna gärna med mig!! Vad jag i alla ämnen som klumpas ihop blir förbannad över? Massor. Att kvinnor med sargade underliv, med ihopsydda magar, med smärta i brösten och kanske trauman i sinnet ska få höra ”ja men du har ju fött barn, vad trodde du?” Eller att förväntningarna från samhället är i linje med ”kvinnor har minsann fött barn i alla tider”. Som att det skulle göra saken enklare. Att kvinnor alltid har lidit? Förminskandet. Att man inte tas på allvar. Att man dessutom förväntas prestera i det nyförlösta tillståndet. Man får inte gnälla, får inte gråta, får inte brista - ”varför skaffade du ens barn?” Man ska återhämta sig, och nej nej, med ”återhämta sig” menas inte läka, utan att kroppen ska inta den form som den hade före barn. Man ska banta (fast omskrivet) och man ska träna, ”återställas” utseendemässigt. Man ska helst komma igång med liggandet också, för den stackars partnern kan väl inte förväntas ha hur mycket tålamod som helst. Torra slemhinnor eller sårigt underliv? Ja, du har ju fött barn, vad trodde du? Upp på hästryggen igen bara! Det gör mig så arg och ledsen och frustrerad. Att så mycket lidande viftas bort. Som gnäll. Alltså GNÄLL!? Gah!! Vad som mer provocerar när jag försöka bena ut saker är ju den spontana hyllningen av män som bidrar till familjelivet. Att kvinnor som inte hämtar tillräckligt tidigt eller vill jobba får syrliga ”varför ens skaffa barn om du inte vill vara med dem”-kommentarer, medan män får applåder om de pusslar livspussel tillsammans med familjen. Kanske är det där hela diskussionen bara mosas ihop. En frustration över bristande vård och orimliga krav samt ett orättvist bemötande från samhället. Att något som kvinnan antas göra utan gnäll och kanske med fysiska skador tas på allvar när det påfrestande lyfts av en man. Men togs det på allvar? Hur tas utmattade emot? Hur tas män med psykisk ohälsa emot? Man kan prata om bristande eftervård, orimliga förväntningar, skitnödiga hyllningar och psykisk ohälsa i form av utmattning. ALLA delar är viktiga. Här ställs liksom den bristande eftervården mot utmattning, vilket blir helt fel! Vilket räknas mest? Eller är det en utmattad som ställs mot en annan? Eller i alla fall en persons lidande mot en annans. Det känns surt att det nu blivit en ”HAHA alla feminister hade feeeel”-grej eller att man envisas med att mannens sjukskrivning var orimlig. Men vad vet jag. Kanske dök det upp bra saker där i kommentarerna emellan. Jag blev bara matt till slut. Ser ni andra saker, saker som jag kanske missar? Vad är era tankar? (Obs, jag har läst kommentarerna på inlägget i fredags - bra tankar! Bara inte svarat än. Ligger efter där)
