Tror det var Hanna som delade nån meme på Insta där nån sa att hon tyckte att de självgoda Corona-poliserna var värre än själva viruset. Å gu vad jag ba: JA! Tack - någon sa det!! Så jäkla trött jag blir på ilskna allmänna inlägg eller kommentarer där personen först skriver: för helvete hur svårt kan det vara?! Och därefter redogör för sin egen totalt genomgoda moraliska hållning som innebär att hen bara eventuellt vädrat en halv näsborre i köksfläkten de senaste 12 månaderna (12 månader eftersom hen började i förväg pga jättejättegod person). Ja det känns nästan som vissa personer är så supernoga bara för att få skriva om det på sociala medier. Och som att många ba: jag är svinduktig ... på att sitta hemma vid min skärm och HATA andra som jag tror beter sig dåligt. Jag kan ta alla ”kom igen, vi måste skärpa oss, vi måste kämpa”-inlägg. Jag kan ta alla frustrerade inom vården som ber folk påminna sig om restriktionerna. Personer som kommer med tips och påminnelser. Men de där som bara vill tala om att alla utom de själva är idioter. Please ... Jag tror ju inte på skäll som metod. Jag tror inte att idiotförklarande förändrar beteenden. Inte så många i alla fall. Möjligtvis skapar det skam som leder till att folk gör saker i smyg och ljuger om det. Vilket såklart inte skyddar någon. Jag tror på information och inspiration. På diskussion och förståelse. När folk vrålar ”men va fan hur svårt kan det vara?!?!”. Jo men jättesvårt faktiskt. Jag menar inte bara det uppenbara, att vara ifrån familj och nära och kära. Det är ju så jobbigt att jag inte ens orkar tänka på det. Jag menar det där som folk verkar tycka är ”inte ett dugg jävla svårt!”. Som att analysera rekommendationer och symptom och vända uppochner på vardagen. Att förändra vardagen är svinsvårt. Jag säger inte att vi inte ska göra det - det ska vi! Vi måste ju! Men måste vi låtsas som att det är helt solklart och svinenkelt? För det första är man ju liksom präglad av en otrolig arbetsmoral (rätt många i alla fall). Hur många har inte släpat sig till skolan halvdöd för att göra en tenta? Man måste ju göra den!! Och hur många har inte jobbat trots att man varit rätt sjuk, för att inte lämna kollegor i sticket? Vem får jobba halvt ihjäl sig om jag är hemma för att jag är lite snorig? Vad för kedja bryter jag om jag ställer in ett jobb pga lite ont i halsen? Blir kanske femton olika personer tvungna att ändra om och pussla och hitta nya tider? Blir en premiär försenad? Blir en lansering inte av som tänkt? Vem drabbas? Kanske är det så det måste vara nu, men hur svårt ÄR det inte?! Ingen vuxen är ju hemma med snuva när världen är som vanligt. Nu ska man plötsligt vara det och kollegor ska hoppa in. ”Jag är lite snorig - skulle absolut kunna springa en mil men kan inte jobba så du får hoppa in och köra dubbla pass när ett redan var på gränsen till för mycket.” Hur enkelt är det? Eller så är man den som gör att elever blir utan lärare, eller barn utan pedagog, eller filmteamet utan huvudperson, eller mötet utan jurist ... Eller käpparna i ekorrhjulet. Nu ska man ställa in mötet med terapeuten, kanske ett barns möte med psykolog som behövdes för att utreda, för att få stöd i skolan, ett stöd man väntat på alldeles för länge som nu dröjer ännu längre ... Skjuta upp saker som får ekorrhjulet att snurra och då stannar det, börjar hacka, man måste knuffa, sedan stanna det igen. Rulla det lite till för att sedan bromsa igen, backa, hitta en annan väg, en krokig, kanske en stig med massor av stenar och hål, där ska ekorrhjulet rulla nu... eller nej, vi måste hitta en annan väg. Det är inte lätt. Om folk slutade vråla att alla är dumma i huvudet så kanske man skulle våga vädra sådant här (har skrivit detta inlägg i en vecka nu, men rädd att publicera för att folk ska tro att jag tycker man ska skita i att stanna hemma). Tänk om man skulle våga fråga varandra var de tycker gränserna går, hur de tänker, resonerar, vad de tycker man själv ska göra i ena eller andra situationen. Vi skulle kunna hjälpa varandra, stötta varandra. Be om hjälp. Våga tänka högt. Kunna fråga ”Hur skulle ni göra om ...” Utan risken att idiotförklaras. Visst vore det väl fint om vi kunde stötta och hjälpa varandra i denna skakiga, jobbiga tid? Hjälpa varandra att göra rätt val.
