Hamnade i lite diskussion idag på sociala medier och när jag hade en mental diskussion på ämnet för att fundera på vad jag egentligen tyckte märkte jag att jag ofta hamnade i att jag tycker många diskussioner blir pekpinnande mot mammor. Och jag funderade då på varför jag känner så starkt emot det. Ska man inte få säga någonting till mammor eller? Varför vråla momshaming så fort någon inte stryker mammor medhårs? Nej men det är klart att man måste kunna diskutera saker utan att allt ska ses som ett skammande av mammor. Men handen på hjärtat, hur ofta handlar det om diskussioner utan pekpinnar inbakade? Jag skulle säga: nästan aldrig. Man är sällan intresserad av att lyssna och desto mer intresserad av att informera och dessutom gärna mästra. Man tar till sin kraftigaste ammunition: ”barnets bästa” och ”skadligt för barn” i de mest underliga sammanhang. Men visst, drar man saker till sin spets och vrider ett halvt varv medan klockan slår tolv och gök gal så kanske det skulle kunna vara ren fara för ett barn. Kanske. Men får man då alltså inte säga till mammor? Jo det är klart att man FÅR. Men man kanske kan fråga sig först: är detta verkligen nödvändigt? Jag upplever att man matas ganska rejält med vad som är korrekt föräldraskap. Men också vad som är LYCKAT föräldraskap. Jag har sällan svårt att avgöra när jag varit en halvkass mamma, en jättebra mamma eller en ganska dålig mamma. Jag känner det. Jag ser det. Möjligtvis kan jag ibland vara onödigt hård mot mig själv. JAG ÄR VÄÄÄRDELÖS!!! Så farligt kanske det egentligen inte var? Att ge ärliga tips eller bolla saker med vänner eller insta-vänner är en sak. Men jag tycker nog faktiskt att det mesta andra är rätt onödigt. Risken att kommentaren drabbar helt fel person är så stor. Istället för att stött utropa att man inte får säga någonting utan att anklagas för momshaming så kanske man borde fundera på varför man kände ett så starkt behov av att säga något. Till en person man inte känner. I ett kommentarsfält inför en massa folk.
