Apropå gårdagens inlägg så slog det mig hur valet av man också blir en prestationsgrej för kvinnor. ”Jag valde dig som pappa till mina barn” = duktig var jag. Det ÄR ju ett superviktigt val! Men om man sätter en prestation i det så betyder det att alla relationer som vacklar i jämställdhet kan skyllas på att kvinnan inte valde rätt man. Vilket är så jäkla typiskt, för låt oss alltid fokusera på kvinnan och lägga allt ansvar där. När jag skrev om detta senast var det också många som vittnade om hur de varit ett jämställt par fram till de fick barn, sedan bara sket sig det hela. Inte så konstigt kanske eftersom man slungas in i normer och förväntningar och följer ett mönster som leder till att normerna göds ännu mer. Ni vet ”mamman är hemma först, mamman sköter allt hemma medan pappan går till jobbet, mamman får stenkoll på rutiner och allt som rör barnet...” och så fortsätter det bara så. Plötsligt är det liksom hon som ska ha koll på allt som rör barnets kläder, matsäck, kompisträffar, gymnastik osv. Och precis som när jag skrev om detta i somras så vill jag återigen upprepa vad Peppe skrev då - att det är ”högstatus att leva jämställt (så pass att kvinnor väljer att inte se när de utsetts för förtryck, det är lättare att säga att man aldrig upplevt det och njuta av att inte vara ett offer.” (Och här följer en liten repris av vad jag skrev då:) Precis så är det ju! Högstatus att ha hittat en jämställd man. Att man liksom tar in presterandet även där. DUKTIG FLICKA SOM VALDE RÄTT MAN. Är det många män som tycker att de är duktiga när de hittat en kvinna som lever jämställt? Nej. (Däremot verkar det finnas en del jämställda/feministiska män som känner sig rätt duktiga över att vara just jämställda... Jätteduktiga är de som bidrar med nästan hälften av allt hushållsarbete!!! Såååå duktiga!) Och alltså det där med att man som kvinna tar på sig skammen när man är ojämställda. Hur skevt? Kanske för att det i samma kommentarsfält där folk hyllar sina duktiga män också kryllar av ”jag fattar inte hur man kan VÄLJA en ojämställd man!” Åhå jaha då blev det kvinnans fel och ansvar igen. Man skulle ju kunna tänka: jag fattar inte hur MÄN kan SKITA I SÅ MYCKET ANSVAR. Men nej, vi riktar kritiken mot kvinnan istället. Hur kan hon stå ut med beteendet? Varför accepterar hon att han inte gör mer? Varför säger hon inte till honom? Lilla mamman ska uppfostra mannen ja. (Vilket hon kanske dessutom - antagligen - redan gör...) Visst finns det fina tankar i att kvinnan kan välja bort ett ojämställt förhållande, liksom att makten ligger i hennes händer. Men det är rätt så orättvist. Ojämställdheten genomsyrar ju allt. Normer och krav som liksom hänger med sedan forever. Det blir ett ganska ouppnåeligt krav att ställa. Att alla kvinnor ska hitta män som inte påverkats av normerna. Men det viktiga här är väl att kunna slå tillbaka på kvinnan så att vi inte ställer så myclet krav på männen. HON borde valt bättre. Hon skylla sig själv. För skyll för guds skull inte på mannen. Ska lägga till: uppfostra din man, säg till honom vad han ska göra, be honom göra saker, se till att du lever jämställt.
