Jag har inte ens läst ut boken än men måste ändå skriva lite mer om den. Om det. Om sexuella övergrepp. Boken är alltså Klubben av Matilda Voss Gustavsson. Den är så otroligt viktig för den visar hur komplexa dessa brott är. Man önskar att det var enkelt. Ni vet den klassiska bilden av förövare och offer. Inga frågetecken. Men dessa brott är ju sällan så. Och när man läser de olika vittnesmålen så blir det så tydligt. Och jag inser hur vi måste nyansera bilden av ”offret”! Det finns många anledningar till att dessa brott sällan anmäls. Ett är för att man inte räknar med att det kommer att leda någonstans. En våldtäktsman har fått våldta och begå övergrepp i decennier för att man inte litar på rättsväsendet. Tänk på det en stund. Sedan är det skuldkänslan. Eftersom bilden av ”offret” ofta ser så annorlunda ut jämfört med verkligheten så lägger offret skulden på sig själv. Det korrekta offret skulle ha skrikit, skulle gjort motstånd, skulle sprungit därifrån. Det korrekta offret skulle inte ens följt med hem. Det korrekta offret skulle verkligen inte träffat förövaren igen. Skuldbeläggandet. När man inte var det offer man borde ha varit. Sedan har vi ju hela grejen med att inte vilja vara ett offer. Vad som helst men inte ett offer för sexuella övergrepp! Som ett av offren i boken som försöker få det hela till ett dåligt one night stand. Hur mycket hellre vill man inte ha varit med om det än om en våldtäkt? Om man gör det till en dålig erfarenhet så kanske man kan leva med det. Träffar man förövaren igen så kanske bilden till slut blir justerad. Det var inget övergrepp, det var en kväll av för mycket alkohol och dåliga beslut. Glöm den! På grund av den bild man har av ett perfekt offer så blir allt annat inte offer nog. Vem granskas? Offret. Konstigt nog. Förövaren då...? Just ja. Han var ju med också. Samtyckeslagen gör förhoppningsvis stor skillnad. Men bilden är hårt inpräntad i oss. Jag kommer på mig själv med att gång på gång när jag läser vittnesmålen tänka: MEN VA? NEEEJ! Ska hon träffa honom igen?! Varför? Men gör det någon skillnad egentligen? Är en våldtäkt mindre en våldtäkt för att offret och förövaren träffas igen? Nej såklart inte. Våldtäkten var en våldtäkt för att förövaren förgrep sig på offret. Det har inget med före eller efter att göra. Det har inget med hur hon betett sig att göra. Hur mycket hon drack, hur hon var klädd, om hon skrek, om hon stannade kvar, om hon träffade honom igen - det har ingenting med brottet att göra. Det måste vi lära om. En annan sak som jag innerligt hoppas är en av de saker som metoo förändrat redan är tystnaden. Jag läste ett stycke i boken flera gånger. Hur en akademiledamot och hans fru kommit överens om att hon inte skulle följa med på middagar där Arnault var med pga att han betett sig olämpligt. De löste det så för att frun skulle slippa obehaget. Hon blev hemma. Akademiledamoten berättar hur han då tyckte att det var den lösning som var bäst eftersom obehaget som skulle uppstå vid en konfrontation kändes värre än uppoffringen det var att frun stannade hemma. Jag blev så sorgsen. Jag tänker att det är en klassisk lösning. Att den känns smidigast. Att den i efterhand kanske känns helt galen, men att den troligast är vad väldigt många skulle ha gjort. Att paret var eniga om att det var det bästa. Det minst bråkiga. Och så fick en man fortsätta vara ett äckel och svin. Medan en kvinnas liv begränsades. Visst är det sorgligt? Tänk om den självklara lösningen hade varit att protestera. Lyfta beteendet och markera. Tänk om den självklara lösningen hade varit att vara obekväm och bråkig genom att säga stopp när någon går över gränsen. Jag hoppas det är mer så nu. Att metoo öppnade asken av en förbannad tystnadskultur och att den aldrig går att stänga igen.
