Onsdag är lika med debattinlägg. Nu ska vi prata om barnets bästa. Något som återkommer i diskussioner om exempelvis amning eller tid på förskolan eller hur man sover eller äter så är det repliken "fast xxx är ju det bästa för barnet". Jag hakar upp mig på det, vad som anses vara bäst för barnet. Det är ju så mycket som ska vägas in där. Vad betyder ”bäst för barnet”? Vad som är "bäst för barnet" hänger enligt mig ihop med en hel situation. Om vi tar amning till exempel: ett barn med en mamma som inte vill amma mår antagligen bättre av att få ersättning, medan ett barn med en mamma som vill amma säkerligen mår bäst av att få ammas. Jag tycker det är så enkelt. Det hade ju varit skillnad om man pratade om att amma eller ge cocacola (jag har i alla fall inte hört att cocacola skulle vara fantastiskt för spädisar, men någon får rätta mig om jag har fel). Om man ammar för att man tycker och tror att det är bäst för ens eget barn så ska man givetvis göra det. Men man kan inte sammanfatta det hela med "amning är det bästa för barnet". Amning är en så känslig fråga. Många kämpar men lyckas inte. Många vill inte och straffas hårt. De som ammar får dessutom skit för att man gör det på fel plats eller för länge, för ofta, för mycket, för lite… Och så vidare. Detsamma gäller ju kommentaren om att barn har det bäst hos sina föräldrar (läs: ska helst inte vara på förskola). En diskussion som främst poppar upp när det kommer till att en förälder är hemma med småsyskon. Nej förresten, när en MAMMA är hemma med småsyskon. Jag har i alla fall aldrig sett ett het diskussion med pekpinnar riktad mot en föräldraledig man med storasyskon på förskola, men jag har å andra sidan inte forskat på det hela. Men även här behövs ju nyanserna. Om någon frågar: ska ett barn vara med sina föräldrar eller med andra personer? Ja då kanske svaret är ganska enkelt. Men om man pratar om ett understimulerat barn som tillbringar halvtid i en stimulerande miljö så kan ju svaret se annorlunda ut. Pratar man om en utmattad förälder med en bebis med kolik så kan svaret se ännu mer nyanserat ut. Jag brukar också tänka på den där repliken att ingen på dödsbädden minsann ångrar att de inte jobbade mer, utan de ångrar att de inte var mer med personer de tyckte om och så vidare. Jo men tjena, det kanske inte är så svårt att välja om någon frågar: väljer du barn eller jobb om du får välja EN grej resten av livet? Men sedan finns det ju något som heter verklighet och där är det så att många måste jobba, många tycker jättemycket om att jobba, de allra flesta mår bra av att jobba, en del kan inte INTE jobba en massa för då går inte livet ihop och så vidare. Barnet är ju ingen ö, utan en del av ett sammanhang. Risken – om man bara ska se till vad man hört är "det bästa för barnet" – är att personer runt omkring går sönder på vägen. Vad vill jag ni med detta inlägg? Jag vill slå ett slag för nyanser! Står man långt bort så kanske allt ser svart eller vitt ut, men ta några steg närmare, se på detaljer, fundera på nyanserna. Ingenting är ju svart eller vitt, inser man förhoppningsvis. Jag tycker alltså inte att man kan prata om ett enda "bästa för barnet". Resultatet blir att många som upplever att de inte räcker till känner sig ännu mer otillräckliga.
