Idag skrev en person jag följer på Instagram om att föräldrar saknar kunskap och att man inte får hjälpa föräldrar att få kunskap eftersom man då skammar. Han tyckte det var synd och tog exemplet att barn i sele eller sjal gråter 50% mindre än barn i vagn. Jag blev provocerad. Jag blir det lätt när det kommer till föräldraskap. OCH jag är dålig på att ta kritik. Därför har jag med tiden lärt mig att fundera på vad som triggar mig med kritiken och om möjligt avvakta med att svara på den tills jag fått chans att fundera en stund. Så det gjorde jag. Funderade. Okej många gånger blir jag provocerad för att kritiken är rätt. Är det så i detta fall? Skulle kunna vara, jag har ju haft vagn till mina barn. Sele också visserligen. Men inte sjal. Inte av princip utan för att det var vad som känts enklast för oss alla. (Har för övrigt försökt googla på det faktum att barn gråter 50% mindre men hittar inget så om någon läst den forskningen så får ni gärna länka.) Såhär löd inlägget: Efter några varv i mitt huvud kom jag fram till att jag nog inte kände mig så påhoppad personligen av just vagn/sele/sjal-grejen. Däremot provocerades jag av att personen får det att låta som att det finns EN kunskap om BARN. Och att föräldrar låter bli att lyssna på den. Kanske övertolkar jag? Jag känner inte heller igen den förälder han pratar om. Den ointresserade. Tvärtom tycker jag föräldrar läser, surfar, tipsar, tipsas och diskuterar massor! Och att det flödar av undersökningar, forskning, rapporter osv som alla föräldrar ska höra talas om. Tex den om att sele är bättre än vagn... Dagens föräldrar visar ett enormt intresse för sina barn, enligt vad jag ser. Men jag har inte gjort nån undersökning på det. Personen som skrev inlägget däremot verkar veta att föräldrar idag lägger mer tid på att jämföra olika bilar än fundera på vad ens barn mår bra av. Man kan väl säga att jag blev aningen provocerad där. Menar han på riktigt att han är förvånad att han inte får tipsa folk när han har den utgångspunkten? I kommentarsfältet skrev folk att dagens föräldrar är ego och oengagerade. De talade givetvis inte om sig själva, utan om andra föräldrar. Mysigt. Fan vad trött jag blir på sånt här. En liten bubbla av inbördes beundran - vi som faktiskt bryr oss om våra barn. Till skillnad från resterade hög av skitföräldrar då. Att man inte får ”tipsa” folk om hur de ska ta hand om sina barn killgissar jag friskt beror på: 1. Personen som tipsar menar att mottagaren inte bryr sig tillräckligt 2. Personen tror att det finns EN lösning Jag menar att barn är olika. Således är också lösningarna olika. Vidare finns det ofta fler personer att ta hänsyn till. Kanske en mamma med känslor, behov och liv. Kanske syskon med känslor, behov och liv. Kanske en partner med känslor, behov och liv. Kanske en vardag med allt vad det innebär. Vi kan inte plocka ut ett barn ur LIVET och se vad som skulle vara det bästa. För att göra ett extremt tydligt och förenklat exempel: Om ett barn skulle må bäst av att bäras men föräldern har dålig rygg så kan vi ju inte bortse från föräldern. En förälder med totalkvaddad rygg pga bärande är antagligen inte det bästa för barnet ... Jag tycker absolut att vi kan prata om vad barn mår bra av. Men vi behöver inte slänga oss med uttryck som ”det bästa för barnet”, för det säger så lite. Vad är det näst bästa jämfört med det bästa? Totalt värdelöst? En katastrof? Eller nästan precis lika bra som ”det bästa”? Det är ju otroligt viktigt med nyanser och balans i diskussion om föräldraskap. Att visa på flera lösningar. Visst kan du beklaga dig över det kränkta tillståndet som råder på sociala medier, men vill du sträva mot ett öppnare samtal så skulle jag rekommendera att inte börja med att påtala en kunskapsbrist följt av ett påstående att föräldrars engagemang för sina barn är mindre än engagemang i inköp av ny bil.
