Som sagt så lyssnar jag på Feministfällan just nu. I ett kapitel - Känslofällan - så kommer Åkestam in på det här med att känna ilska, något som är fullt naturligt när man kämpar för jämställdhet i dagens samhälle. Men också att agera på ilskan genom att bete sig aggressivt. Vilket inte är okej. Jag fick så många diskussioner i mitt huvud samtidigt när jag lyssnade på detta kapitel. Det satte liksom ord på det skav jag känt så länge. Åkestam skriver hur hon förut kunde uttrycka sig felaktigt, begå misstag, bli rättad och ”utbildad”, skämmas och gå vidare med mer kunskap än före misstaget. Hon skriver också att hon inte tror att det skulle gå till på samma sätt nu. Nu skulle man inte rätta och utbilda henne, nu skulle hon krossas. (Ej citat, min tolkning av hennes ord). Och detta sätter SÅ mycket fingret på problemet med dagens debattklimat. Om det så handlar om feminism, rasism eller klimat. Poängen med kritiken försvinner i ett hav av aggressiva utspel och den som skulle ha chans att lära sig blir istället mosad. Vissa personer klarar av balansen. Ilskan kan vara oerhört tydlig utan att det blir aggressivt. För det är som sagt inte underligt att ilskan finns. Om vi nu tar mitt senaste favorit-ämne kontot Aningslösa Influencers. De känner ilska över den ignorans som flödar när det kommer till flygande. Kanske, säkerligen, med all rätt! De talar till en stor publik och uppmanar dem att ta diskussionen. Vissa i publiken kan hantera det. Andra kan inte. Somliga blir aggressiva och en del skickar till och med hot till personerna som lyfts (exempel Sandra Beijer). Man kan såklart inte alltid ta ansvar för hur folk ska ta emot den information man delar med sig av. Jag vet att jag har skrivit saker och folk har reagerat otroligt mycket starkare än jag väntat mig. Men problemet återstår. Tonen blir aggressiv, diskussionen uteblir och precis som Åkestam skriver så riskerar man att tysta viktiga röster. I rådande diskussionsklimat får man inte längre ha fel. Man får inte längre göra fel. Jag blir för övrigt också extremt frustrerad när jag upplever att saklig kritik inte tas emot, inte verkar reflekteras över och kanske helt slås ifrån. Jag blir lätt tokig på det beteendet! LYSSNA DÅ!!! Vill jag skrika och ruska om personen lite. Men det gör jag såklart inte. Det är ju inte så vi kommer framåt. Jag tror att vi - jag själv inkluderad - måste reflektera över hur vi skriver. Såklart får vi vara arga! Det finns massor av saker att vara upprörd över som MÅSTE komma till ytan och pratas om! Men kanske måste vi, med denna relativt nya möjlighet att komma i direktkontakt med en person som representerar det vi är arga över eller kanske till och med helt och hållet är föremålet för ilskan, uppmana folk till sansad ton? Jag vet inte. Att som AI skriva att man ska gå in på konton som blockat dem och diskutera är ju inte att uppmana folk att skicka hot. Men ändå hamnar det där. Kanske måste man, framför allt när man uppmanar folk till handling, också poängtera vikten av god ton? Jag vet inte vad lösningen är. Bara att jag ser ett beteende som tycks eskalera och som tenderar att balla ur totalt. Och jag tror vi går miste om en himla massa bra på grund av det. Vad tänker ni om debattklimatet? Håller det på att spåra ur totalt eller ska man bara vänja sig vid tonerna? Hur kan man vända trenden, om det nu behövs? Alla borde vara så glada och stabila som jag.
