Har lyssnat så mycket på nyheter och val-poddar att jag tappat mina vanliga poddar. Nu ska jag lyssna ikapp och började såklart med favoriten Magnus&Peppes podcast. I det avsnittet "Flyga med syfte" (från 19 augusti) så pratar Peppe om en artikel hon läst om hur kvinnor kommer till plastikkirurger med filtrade selfies och säger att "såhär vill jag se ut". Man vill bli sitt retuscherade jag. Så otroligt deppigt och 100% förståeligt. Om du ser retuscherade personer dagarna i ända så tror du ju till slut att hud ser ut så, att ögon och rumpor och bröst och ben ser ut så som på bilderna. Om du piffar och filtrar dig själv på alla bilder så kommer spegelbilden inte kännas slät nog. Jag jämför med perioder jag sminkar mig vs perioder jag inte sminkar mig. Sminkperioder gör såklart att jag inte känner mig snygg nog utan. Så mesiga ögonbryn? INGA ögonfransar! Flammig hy! Men har jag haft en period utan smink så är det ju ett bekant fejs jag ser och tänker därför inte så mycket på det där jag lägger till/tar bort med sminket annars. Hur som helst. I podden snackar de om hur man ska skydda unga kvinnor från denna enorma press. Hur man ska kunna skydda sig själv. Magnus var ganska övertygad om att det var unga personer som drabbades, jag är inte övertygad om detsamma. Jag tror folk i min ålder (som snabbt närmar sig 40 alltså) är extremt ängsliga och ofta önskar förändringar i utseendet. Bara snacket om att "komma tillbaka" efter en förlossning där man i 99% av fallen snackar utseendemässigt tyder väl på att kroppsidealet drabbar fler än unga. En sak de pratade om var ansvaret föräldrar har. Att prata med sina barn och upplysa dem. Jag håller med. Att prata och att INTE prata. Dvs inte prata vikt, bantning eller kommentera utseenden är något jag verkligen tror på. Men slipper de undan? Nej såklart inte. Häromdagen sade min 5åring att hon ville ta av sig jackan för att se om magen såg tjock ut i tröjan hon hade. Nej det var inte på det konstaterande sättet utan på det värderande. Hon ville inte att den skulle se tjock ut. Mitt hjärta brast. Hemma pratar vi om kroppar och utseenden om att alla ser olika ut när det kommer upp. Jag markerar när det verkar gå åt värderande och jag tycker att vi har bra samtal. Jag vill inte prata för mycket om det heller, för jag vill inte föra in dem på tankar som de kanske kan slippa några år till – förstår ni hur jag menar? Jag har väl sedan ganska lång tid insett hur lite jag egentligen kan påverka. Den MASSA av idealkroppen som vi matas med går liksom inte att skydda dem från. I alla barnprogram, på alla bilder omkring oss, i tidningar och böcker – det är rätt mycket likadana personer som syns. I min lilla instagram-bubbla så matas jag sedan några år av variation. Och jag KÄNNER vikten av det. Jag har slutat haja till av att se normbrytande nakna kroppar. För av ren ovana så reagerade jag på det i början. OJ! En hårig kvinna! OJ en tjock person som är naken. Nu är det inte "oj" längre. Och det gör gott. Att tro att vi föräldrar har makten att skydda barnen från idealet är att tro extremt mycket om oss, tror jag. Jag har svårt att se att mina föräldrar skulle kunna ha sagt något som gjorde att jag inte tyckte så illa om min kropp så länge som jag gjorde. När jag lyssnade på podden så tänkte jag också att jag faktiskt inte tror att en man riktigt KAN förstå. Kvinnor blir bedömda för sitt utseende från att vi är pyttesmå och sedan resten av livet. Jag vet att utseendehets även drabbar män, men där finns alternativ. För kvinnor finns alternativ i livet, men du måste ALLTID vara snygg. Se bara på Idol-audition som det ÄNTLIGEN kommit upp lite kritik kring: killarna är sköna och avslappnade när de kommer i jeans och stickat tröja. Tjejen med kofta kritiseras för sitt klädval. En tjej måste inte bara vara en grym artist, hon måste också vara snygg. För att räknas. Och med snygg menas också smal. Men inte FÖR smal. Du få heller inte vara gammal. Du får inte ha rynkor, men du får inte släta ut huden för då är du patetisk. Du får inte vara osminkad, men inte för sminkad. Du får absolut inte vara hårig! Men du måste ha tjockt hår på huvudet, i fransarna och just nu också brynen. Vad ska man göra då? Prata, prata och prata. Det kommer kanske inte att skydda dem så mycket som jag vill men jag hoppas det skapar någon form av trygghet där inne, som kanske kan lindra de värsta smällarna av verklighet. Eller overklighet.
