För två år sedan satt jag och tecknade bilder till en bok som heter Gör det jämställt. Igår la de upp ett inlägg på Facebook med en bild från boken, nämligen den här: Jag hade inte tänkte så mycket på det där innan jag satte mig och spånade bildidéer utifrån samtal med författarna. Men det är alltså så att det finns en stark önskan hos blivande föräldrar att få en flicka just för att man tänker att flickor är lättare och att man kan få en närmare relation med en dotter än med en son. Det här är ju inget man ska in och peta i på individnivå – det här handlar om strukturer och normer som gör att man har den bilden av flickor/pojkar. Det är sorgligt men kanske inte helt konstigt med tanke på mansnormen. Att prata om känslor, att vara känslig, att ha nära relationer är liksom inte nåt som sitter i ens kön utan sådant man lär sig ... eller ja, som flickor lär sig. Tänk så många dörrar vi stänger för pojkarna när de absolut ska mosas in i ett fack. När föräldrar behöver vara oroliga för att ens son ska bli retad för att han har klänning, när man säger saker som "du är en tuff pojke, du gråter väl inte!". Jag ser hur samhället hugger ner små kvistar av personligheten tills den blir en form som ska passa. Precis som med alla normer. Hos många sitter det ju så djupt att man inte reflekterar över det. Det är ju det första steget, att prata om detta. Våga inse att vi sitter med en massa fördomar och strukturer som faktiskt är helt skeva och i flera fall skadliga till slut. Jag har ju tre flickor och har aldrig fått huvudet på sned-kommentarer om att det är synd att jag inte fått nån pojke. En kompis däremot fick flera sådana när hon väntade sin tredje pojke. Ann Söderlund skrev om detta med genrer reveal-grejerna och reaktionerna när det visar "flicka" – jag har också tänkt på dem. Det skaver i mig... Varför vill vi hellre ha flickor än jobba med en pojknorm som vi uppenbart inte är helt bekväma med?
