Ja som ni vet så schwettades jag i tv i morse. Lyckades av någon anledning hålla mig rätt icke-nervös – kan bero på halv sovande då klockan ringde 05.15 – så jag får be om ursäkt att jag inte bjöd på så mycket utlovad svett som ni hoppats på. Jag såg ju den där svettdroppen på näsan framför mig, men näpp, den uteblev. (Hela klippet från Morgonstudion kan man se här, 50 minuter och 30 sekunder in.) Ja ja. Vad gjorde jag då där? Jo Peter Rung och jag var inbjudna att prata om jämställt föräldraskap eftersom Unionen kommit med en rapport som visar att kvinnor kompromissar mer med jobbet än vad mäns gör. Dvs går ner i tid, tar ut mer vabb och föräldraledighet. Inte helt chockartat direkt, men viktigt att prata om! (obs hela denna text är heteronormativ, så ni vet!) När jag fick frågan om jag ville vara med så tänkte jag att jag ville lyfta fram det faktiskt ganska märkliga i att vi har en enorm möjlighet att få vara hemma med barn, vårda barn och vara en del av familjen på ett rätt unikt sätt. Och så många pappor avstår. Jag ville prata med den tanken längst fram i mig. Annars blir det lätt – som jag redan sett i Peter Rungs kommentarsfält – att man börjar med kvinnan. "Kvinnan måste kräva mer lön och kräva mer av sin man" och så vidare. Jo vi kan fortsätta skylla på kvinnorna här. Men alltså... det är ju vi som i högre grad lyckats få ha både karriär och familj. Fast just nu kostar det oss onödigt mycket. Kostar familjen onödigt mycket. Männen borde inspireras mer av oss. Se att det kan gå att göra både ock. Och sedan armbåga sig in! Ta er plats i familjen pappor! Kräv att få ta halva vabben! Gå på föräldramöten, avslutningar, samtal. Hämta och lämna. Är det svårt att få ihop – gå ner i tid. Det är ju dina barn det handlar om! Att hålla hår när barnet kräks är kanske i stunden inte är det mest lockande, men vill du inte om 10 år när du ser tillbaka känna att du var med? Att du var där? Du byggde relation när det var tillfälle. Du tog chanserna du hade att vara med ditt barn! Kvinnor har kämpat på så att normen har förändrats, det är inte längre helt knasigt med en mamma som gör karriär. En mamma som balanserar familjeliv och arbetsliv. Det är snarare norm nu, arbeta OCH vara mamma. Även om man blir påmind om att det fortfarande kan ses som lite tokigt om man lyssnar på exempelvis journalisters frågor om hur just den balansen ser ut – frågor som bara ställs till mammor och inte pappor. Eller omgivningen som undrar var bebisen är då, om den inte är med mamman. Eh med sin pappa? Dessa normer finns inte bara i oss som normfamilj, utan existerar ju såklart också på arbetsplatsen. Och så är hela normbollen i rullning och förändringarna är onödigt svåra att få till. När någon ska anställas eller befordras och det står mellan en man och en kvinna ska inte ens tanken på eventuella föräldraledigheter eller vabbande finnas där – eftersom det inte ska vara någon skillnad. Sitter det en pappa eller mamma där så ska arbetsgivaren veta att eventuell vab och föräldraledighet kommer se likadan ut, oavsett vem man väljer. Låter det som att jag tror att vi inte kommit längre? Bra, för det tror jag inte. Jag tror det sipprar in och tar över mer än vi förstår och vill erkänna. Vi vill gärna tro att vi kommit långt. Att vi lever jämställt. Bara att just den här gången, eller i den här situationen, så passade inte jämställdheten så bra för oss. Nej, för att vi måste kämpa emot normerna, och det är så mycket jobbigare än att glida med. Och nej jag sitter inte på höga hästar. Vi började bra med jämställdheten och sedan blev det platt fall när jag blev egenföretagare och Mattias bytte jobb till ett med mycket högre tempo. Skrev om det i inlägget Den dåliga feministen. Det fick mig att inse hur otroligt lätt det är att hamna i normativa mönster. Men vet ni, jag tycker det kostar för mycket. Det borde verkligen papporna tycka också. Så kom igen nu pappor, kavla upp ärmarna och kliv in. HELT OCH HÅLLET.
