Alla människor är likadana. Funkar precis likadant och har samma behov. Nej så skulle ju ingen säga. Tills du blir mamma. Då ska du vara på ett sätt. På rätt sätt. Och är du inte rätt så är du fel, och det ska du veta. Märkligt, eller hur? Hur vi säger till våra barn att "alla är olika" och sedan är snabba som sjutton att döma de som gör annorlunda. Grejen att döma andra tror jag ofta grundar sig i rädslan att själv bli dömd. Plötsligt står du inför en helt ny och främmande uppgift - du ska ta hand om ett barn. Det är ditt totala ansvar och du förväntas agera korrekt. Som om inte det vore nog så visar det sig att en miljard andra människor redan gjort detta och de vill nu tala om för dig hur du ska göra. De vill upplysa dig om fel du gör och berätta om hur du ska göra rätt. De har visserligen aldrig varit förälder åt just ditt barn men det verkar inte spela någon roll. Alla barn är tydligen också likadana, precis som alla mammor. Varför hamnar vi där gång på gång? I diskussioner om hur man SKA göra, vad som är bäst för BARN, och vad som tyder på en typiskt dålig mamma ... Jag var kanske inte det man skulle kalla den mest stabila mamman i starten. Och det är såklart helt okej. Men problemet med att vara helt utan skyddsfilter är att ALLT sipprar in. Jag tror att något som räddade mig var att jag inte hängde på sociala medier. Jag hade nog kunnat hitta mycket stöd och styrka - för åh så mycket körlek det finns där - men med tanke på tonen i vissa kommentarsfält så tror jag faktiskt att jag hade gått under av dåligt samvete. Problemet med sociala medier är att det nästan är omöjligt att KÄNNA nyanser. Du vet att alla inte är perfekta. Du förstår att det bakom den skummade latten i motljus ligger en soppåse med illaluktande bajsblöjor och kanske en hög med våta näsdukar. Du vet att folk slarvar med tandborstning, äter en massa socker, att ingen ser ut som en nyponros när klockan slår 05.32 och hen varit vaken varannan timme hela natten. Du vet det. Rent intellektuellt. Men du känner det inte. Du KAN inte värja dig från alla dessa enorma mängder av fluff och pekpinnar om vartannat. Och med "du" menar jag alltså "jag". Jag kan backa och se mitt föräldraskap utifrån och känna mig nöjd. Men så fort jag sugs in i otillräckligheten så går det inte att se detta längre. När jag senare började hänga på sociala medier fick jag tex veta att mitt beteende att ha ett barn på förskola fast jag var hemma med syskon var förskräckligt. Det var helt sjukt och jag borde inte ha skaffat barn om jag inte pallade vara med dem. Ingen skrev så till mig, eftersom ingen kände till vår vardag, men jag såg ju. Jag såg hur andra rullades i tjära och fjädrar, stenades och mosades. Och jag tänkte herregud vilken tur att jag inte visste detta. Att jag helt omedvetet om den synd jag begick hittade den lösning som kändes bäst för alla där och då. Det finns ingen rimlighet i proportionerna som diskussioner på sociala medier ibland får. Man kan tycka vad man vill om flaskmatning, förskola eller burkmat, men ingen, iiiiingen förtjänar sågningen som uppstår när någon väljer en annan väg än "den sanna". Vi måste jobba med nyanser och acceptans i sociala medier. Vi måste jobba på tonläge och ordval. Och vi måste inse att om trehundra personer skrivit hur galet det är med barn på förskola under föräldraledighet så måste jag inte vara den trehundraförsta att skriva exakt samma sak. Varför ska vi mosa varandra så? För att vi väljer olika?! Vi vet så lite om varandras liv. Låt oss komma ihåg det. Och som sagt - påminn dig om hur lite du egentligen vet.
