Denna hejhejfråga tror jag många kan känna igen sig i, jag hoppas ni som vanligt har bra tips och råd! Har en fyraåring som uttrycker sina känslor starkt och som ibland får utbrott. I övrigt en helt vanlig fyraåring, periodvis ganska trotsig och utmanande, men när hen blir ledsen eller frustrerad i lek med andra barn kan hen få utbrott i form av att skrika och slänga sig på marken. Hen slår väldigt sällan andra barn utan får ut sina känslor genom att skrika. Även om det är jobbigt hanterar jag det genom att vara lugn, låta hen berätta vad som hänt osv. Så brukar det gå över efter en stund. Det kommer aldrig oprovocerat utan om det uppstått en konflikt i en lek, vilket det såklart gör ibland när man är fyra år. Det jag tycker är jobbigast är hur andra vuxna reagerar i dessa situationer. Till den grad att jag undviker träffa vissa vänner och familj med barn för att jag inte orkar med att hantera ett utbrott i deras närvaro då jag blir så ledsen och besviken över deras reaktioner. Bland annat har jag vänner som stått bredvid och demonstrativt hållit för öronen och skakat på huvudet, föräldrar som sagt till sina barn när mitt barn hört att ”barn som skriker så kan man ju inte leka med”, andra föräldrar som skällt ut mitt barn för att hen skriker när hen blivit slagen av ett annat barn osv. Det jobbiga är att det alltid blir mitt barn som är ”problemet” eftersom hen hörs mest, samtidigt som andra barn kan slåss, sparkas och säga elaka saker till mitt barn utan att någon reagerar. Är så less på att vara föräldern med det jobbiga barnet när jag känner att mitt barns beteende inte är värre än något annat barns. Jag om någon vet hur jobbigt det är med barn som skriker men känner att det är så otroligt orättvist att mitt barn får ta skulden i alla konflikter och att jag undviker träffa andra barnfamiljer pga vuxnas reaktioner. Någon som har liknande erfarenhet och råd att ge? Känner mig helt rådvill i detta.
