Hej hejhej-fråga!Jag måste bara avreagera mig till någon angående detta och tänkte på dig och dina följare. Jag tror vi är fler med detta problem och tänker att vi kanske ska tipsa och stötta varandra? Bered er på en vägg av text …Det handlar om morgnar… Jag har tagit i princip ALLA morgnar sedan vi blev föräldrar för snart 6 år sedan (vi har två barn: snart 6 och 2 år). Vi delar på läggningarna och sedan har det blivit så att vi har varsitt barn på natten – men helt ärligt är det jag som drar lasset även där för det barn jag ”har” på natten – den lilla – är det som vaknar. För ett tag sedan blev det en lite kaosnatt med stora barnet och då var det min man som fick ta det (efter lite natt-gräl). På morgonen kommer stora barnet in till mig – eftersom pappan sagt det – för att jag ska ta morgonen. Jag var så trött av allt tjafs på natten att jag inte orkade bråka mer. Men det gör mig så arg att jag skulle ta morgonen pga han haft EN tuff natt? Det är som att bara för att vi delar upp läggningarna och nätterna (på pappret) så blir det liksom inte nån energi kvar för att ta morgon-diskussionen. Lite som att jag ska vara tacksam att jag inte behöver ta allt.Nästa problem i detta är när luftar detta så blir reaktionerna antingen att man borde skilja sig. – ”Jag skulle aldrig stå ut med det där!!” – eller att man ska ”säga till”.Skilja mig… ja men min man och jag är såklart mer än bara detta sovproblem, vi har ju en hel historia och en massa bra saker ihop. Men just nu är det bara inte världens härligaste period i det gemensamma livet och ja ibland känns det som att det skulle bli enklare att ha det jämställt om vi inte levde ihop. Men… jag vill ju att vi ska vara tillsammans. Måste man skilja sig för att leva jämställt?Och det här med att ”säga till” låter så himla lätt, men jag tycker det är svårt! Det uppstår ju tjafs tillräckligt ofta, jag orkar liksom inte dra upp en sak till. Jag HAR ju dessutom nämt det här med morgnarna några gånger och då har det blivit lite mer jämnt ett tag, sedan har nån blivit sjuk eller nåt barn haft en mamma-period och så halkar vi tillbaka i gamla mönster.Jag har givetvis vänner som har liknande situationer och vi stöttar varandra, vi får gnälla av oss. Men varför BLIR det så? Alla har liksom haft rätt jämlika relationer innan barn, så bara plötsligt halkar man in i nån typ av ojämställt familjeliv där mamman ska ta mest när man blir föräldrar.Okej men vad vill jag då? Vill jag ens ha tips? Kanske alla tänker nu. Jag VET inte. Vill jag det? Jag skulle allra helst vilja att min man tänkte att det var orättvist att jag tar alla morgnar och känna att han borde ta hälften. Det är väl vad jag vill. Att han skulle se problemet med ett ojämställt familjeliv. Men det är väl svårt när man har den största biten av kakan…Någon annan som har eller har haft det såhär? Vill ni skicka lite pepp? Tack från en mamma som är trött på att vara sur och trött.
