Vilken höjdare det var att be om bloggtips! Det negativa är att jag glömmer att jag frågat, det positiva är bloggsuget som dyker upp när jag kommer på det igen och kollar på alla bra förslag! Jo några frågor rörde ju graviditeten och jag delade upp det i två delar. Här är första! Andra handlar mest om hur vi kom fram till att "skaffa" en trea eller "hur jag övertalade min man". Så det tänkte jag svara på nu! Jag lyssnade på Kropp och själ häromdagen, avsnittet "Hur många barn får jag när jag blir stor?". (Bra avsnitt - tips!) En sak som de pratade om där var just det här med att man förr inte riktigt fattade beslut om att "skaffa barn". Liksom före preventivmedlen osv. Nu är det däremot JÄTTEMYCKET ett beslut. Att föredra är såklart så som det är nu. Men det är ju stora beslut! Och inte alltid enkla. Och så var det ju för mig, för oss, också. Jag var liksom inte SÅ övertygad att jag skulle dra till med "jag behöver detta annars går jag sönder" - eftersom jag tycker om livet med våra två. Liksom nöjd såklart för vi har världens finaste barn. Men också en längtan efter en till. Och jag kände att Mattias liksom inte plötsligt skulle hojta "jo men vi kör!". Vilket fick mig att känna att jag skulle behöva vara enormt övertygande och verkligen argumentera för fler. Man vet såklart inte vart vi skulle hamna med tiden, men jag var rätt matt på att invänta något supertydligt svar - JA eller NEJ?!? JA ELLER NEJ?! SVARA!!! Alltså inte från Mattias alltså utan från ... universum? Vad ska vi göra?! I samma veva hade jag haft spiralen i 5 år och den skulle bytas. Sätta i ny? Det kändes SÅ fel. Ska jag, med denna rätt intensiva bebislängtan säga "vi skjuter upp det hela fem år till". Det kändes så totalt fel. Jag kan ju inte heller blir förälder tills jag är 80år, vilket tyvärr skapar en stress jag inte tror en man kan förstå riktigt. Så spiralen fick inte en ersättare. Vilket jag såklart informerade om. Och köpte annat skydd. Och delade mens-app. Det kändes lite som lika villkor plötsligt. Och lite som en lättnad att inte behöva fatta ett beslut. Vi skyddar oss/vi "slarvar" - bådas ansvar, och blir det så blir det. Det kändes som att jag kunde släppa hela "fatta ett beslut nu!!!"-hetsen som pågått i mitt huvud. Och bara vila lite i det som nu var. (Vet inte hur länge det hade hållit i sig, men det var obeskrivligt skönt!) Några månader senare dröjde mensen ett par dagar. Kunde det vara ... ? Kände både "hjälp!" Och "iiiih!". Kissade på stickan och jodå, där var fröet! Vilken magi ändå?! Tänk att det kan bli början till en helt ny person?! Vi var lite chockade, men också rätt fnissiga. Och jag var såklart väldigt glad! Och Mattias började tänka praktiska lösningar och landade rätt fort han med. Lite skönt att beslutet till slut fattades åt oss. På nåt sätt. Hur tänker ni? Tycker ni också att det är lite jobbigt med att man kan fatta så många beslut nu för tiden? Man kan liksom detaljstyra rätt mycket? Och ibland kan man såklart inte alls och då blir det jobbigt. I ett samhälle där man ska fatta beslut och så får man inte fatta dem. Osv.
