Varje dag matas vi med hur vi bör se ut. Jag kan se bilder på Instagram med höggravida kvinnor som skriver om hur de ska "komma tillbaka" till sin kropp så fort graviditeten är över. Fokus när barnet snart ska komma är alltså kroppen. Och då inte funktionen utan hur den ser ut. För inte så längesedan såg jag ett utskick från en stor föräldrasajt där man som mamma fick chans att träffa plastikkirurger och injektionssköterskor live! Prata bröstlyft och bröstförstoring, snacka mage och läppar och rynkor och allt annat som verkar så viktigt för att man ska vara godkänd. Tillräckligt snygg. Tillräckligt fräsch. Inte en förfallen morsa som tappat sina looks "bara för att hon blev mamma" – den största synden, att inte fokusera på sitt utseende. En av de största befrielserna med att vara gravid enligt mig var att min kropp inte sexualiserades. Jo man kan se andra sidan av myntet, att den gravida kvinnokroppen liksom blir helig och man nästan ska känna skuld om man vill ligga då ... Men ändå, lättnaden att kroppen inte var till för någon annan än för mig och barnet. Vi skulle må bra, det var fokus. Sedan ska man klämma ut barnet och börja må dåligt över att kroppen inte ser ut som det gjorde för 9 månader sedan. Så sjukt! Jag fick en helt ny relation till min kropp efter barn. Den fick den respekt den förtjänat så länge, men aldrig fått. Jag kände en tacksamhet för att den gått igenom det den gjort och jag beundrade den kraft den besitter. Jag slutade hata delar av den. Den blev en helhet som förtjänade min respekt och tacksamhet. Jag hamnar också i svackor, och det har jag också slutat straffa mig själv för. Det är inte så konstigt. Hela samhället vrålar ju att jag absolut INTE ska vara nöjd med hur jag ser ut! Det är ju så galet. Jag tror att det här med att bli vän med sin kropp är en stor pusselbit vad gäller sex. Mår man bra med sig själv är det lättare att slappna av, känna sig bekväm, tillåta sig att njuta. Hitta lusten. Vad har ni för tankar kring kroppen och sex?
