Jag skrev ju lite om min rädsla att det ska gå fort nästa förlossning och att jag skulle få komma på samtal för det. Nu har jag varit där! Så tacksam för det! Jag funderade lite innan vad jag skulle säga. Liksom vad är jag egentligen rädd för? Kom fram till att jag är rädd för att bli rädd. Att jag liksom ska hamna i det lite kaosartade jag upplevde förra förlossningen och då bli rädd. Jag fattar att det ju skulle kunna bli sådär intensivt igen och då vill jag kunna hitta någon form av lugn mitt i allt, inte trigga det med rädsla. Jag fick prata med en superbra barnmorska som lyssnade och förstod. Tanken nu är jag ska kunna ringa in när jag börjar känna att det kan vara på G och om jag vill ska jag få komma in och kolla läget. Det känns så himla bra att de liksom har lite koll på mig nu, att de vet läget liksom. Vi ska inte ta hål på hinnorna denna gång då hon trodde att det var något som skyndade på det hela. Och när det verkar komma igång ska vi inte lämnas ensamma på rummet. Sådan lättnad allt detta! Barnmorskan frågade om vi hade tanke på att ringa på klockan under de där intensiva 40 minuterna innan krystvärkarna satte igång och jag ba: hmm jag tänkte nog inte på det förrän ögonblicket när jag sa till Mattias att trycka... och då började ju krystvärkarna precis efter. Denna gång ska Mattias få trycka lite tidigare om det skulle vara på samma sätt. Det här med nio månaders graviditet är ändå rätt smart. Jag har gått från att skjuta bort tankar på förlossning till att känna ett litet längt, fast just nu blandat med lite stress som jag alltså jobbar med att ta hand om. Men utan att riktigt kunna sätta ord på det så känner jag annorlunda. Efter samtalet blev det ännu bättre. Jag ska få ett eller två samtal till. Vi ska se hur det ser ut på förlossningen osv. Igen, vilken otroligt fin vård alltså.
