Fick en kommentar på bloggen från en person som väntar sitt första barn och är i v 40. Hon funderade lite över vad man ska svara när folk frågar hur man mår. Mår man liksom bra om man klarar av att fungera något sånär som vanligt? En otroligt viktig fråga tycker jag. Av flera anledningar. Dels för att det är många som har lätt att bita ihop och "stå ut". Dels för att man lite förväntas göra det eftersom "graviditet är ingen sjukdom". Och så ska man ju vara tacksam för att man är gravid och väntar bebis! Som om det skulle vara någon motsats till att må dåligt. Jag mår dålig så jag är inte tacksam? Ingen logik när mat tänker efter. Man kan vara superlycklig över att vänta barn och må piss som gravid och tycka att det är förskräckligt! Hur man mår eller känner för en graviditet har inget att göra med längtan efter att bli förälder och säger inget om hur man kommer att vara i den rollen! Det låter kanske självklart men tyvärr är det ju inte så alltid. Så som vissa mår under sin graviditet alltså, fy fasen! Ska man liksom bita ihop under smärta eller dagliga kräkningar bara för att man är lycklig över att få bli förälder? Jag vill påminna om något jag lärde mig under en period i terapi. En grej jag lite för ofta glömmer, men bli lika glad över varje gång jag kommer på. Ordet "OCH". Ordet "men" tar bort delen före. Exempel: Jag är glad över att få en bebis snart men jag har så ont. Då kan det kännas som att fokus hamnar på "jag har så ont" för det andra försvinner lite. Vill man att båda delar ska väga lika mycket så kan man bara byta ut "men" mot "och": Jag är glad över att få en bebis snart och jag har så ont. Jag brukar också tänka "om jag inte var gravid, hur hade jag tänkt att jag mådde då?" Då kanske man inte hade viftat bort bäckensmärta, sömnbrist, halsbränna och förstoppning? Att ha en förklaring och en tydlig mållinje för åkommorna är jätteskönt, men det betyder inte att det inte är jobbigt. Bit inte ihop för mycket, du har ingen skyldighet att tala om för alla hur lycklig du är och att du står ut i det jobbiga. Man går igenom det för att det inte finns mycket till val. Och alla graviditeter ser olika ut! Somliga blir VERKLIGEN sjuka. Andra märker nästan inte av det. Så ingen kan säga att graviditet inte är en sjukdom, såvida man inte anser att ett brutet ben inte heller ska tas på allvar pga att det inte är sjukdom. Ps: jag är rätt bra på att bita ihop själv, utan att märka det. Ska försöka skärpa mig lite!
