Imorrn kliver alltså magen och jag in i v 27. Känns rätt nära 30 och 30 känns som "snart föda!". Det går rätt fort denna gång?? Jag var hos barnmorskan idag. Har världens gulligaste barnmorska. En som inte skuldbelägger eller oroar. Precis som jag behöver. Hade trots järntabletter fått sämre värde och kände mig som en dålig person (rimligt). Hon lugnade mig och sa att det är ingen fara för barnet (då ska man ner mkt mer) utan det är för att jag ska må bra. Då blev jag lättad! Förra ggn var det en vikarie (som också var snäll men lite mer ...hård i tonen?) och hon sa att nu ska jag känna rörelser varje dag och jag måste få upp järnvärdet för bebisen växer massor nu. Jag hajar såklart att jag måste ta hand om mig för att ta hand om bebis men gud vad jag svarar dåligt på de där liiite mer hårda råden. Jag känner sådan stress och som att jag är så dålig! Helt sett utifrån så var det liksom ingen supersträng BM-vikarie, det är liksom jag som panikar när jag inte känner mig duktig. Hur som. Sockret var för högt och järnet för lågt. Men blev lite peppad att göra gröna smoothies som jag med risk för mitt rykte måste erkänna att jag gillar ... Sedan ska jag få ha ett samtal med psykolog/terapeut inför förlossningen eftersom jag är lite skraj efter min andra. De tog hål på hinnorna och sedan var Maja ute typ 50 min senare. Hade typ en enda lång värk i 45 minuter och sedan några kryst och så var hon ute. Det gick så otroligt fort och jag hann bli ganska rädd. Hade liksom inget paus. Nu är jag rädd för att bli rädd när det sätter igång. Och lite rädd att vattnet ska gå hemma och att BM-vikarie Mattias alt taxichaffis ska förlösa mig. Så jag vill gå i samtal och bara försöka hitta lite mer lugn och tillit till kroppen. BM sa att hjärtslagen var lite "pojkiga", alltså lägre. Spännande! Det spelar ju ingen som helst roll men det är lite kul att spekulera. Märta och Maja är mest sugna på syrra just nu. Eller Maja svajar pga vore bättre med pojke för det är så få hos dagmamman (hahhaa). Jag tröstade Märta med att de kan styra det hela första åren. Mina syrror ville ha en lillebror, men där kom jag. Det löste sig med en keps och smeknamnet Lill-Johan. En sak som var lite skönt ändå ang järnbristen är att det förklarar att jag varit så himla trött. Jag har en väldigt intensiv jobbmånad och jag tänker att den trötthet som orsakas av det inte direkt blir bättre med järnbrist. Nu ska jag snart lägga mig i sängen och läsa!!! Gud så skönt.
