Alltså ursäkta tjatet men att ha en varelse som rör sig i magen är ju underbart! Jag är världens tjatigaste och ropar på familjen att komma och känna på ett knä, eller en rumpa eller ett mag-party eller vad jag nu gissar mig till. Det är ju också en trygghet att känna de där rörelserna. Är du kvar? Japp du är där! För flera veckor sedan, kanske skrev jag om det, så sa en vikarierande BM att nu ska du känna rörelser varje dag. Och jag tyckte nog att hon spände ögonen i mig. Men det kan ha varit mitt känsliga jag som övertolkade. Igår var jag och mätte mage och lyssnade på hjärtljud. - Är det sovtid? Frågade min BM. - Nja, den var vaken när vi kom hit men jo, somnade nog sedan. Hon var superlugn men jag förstod att hjärtslagen var lite långsamma. BM berättade att bebisarna kan grabba tag i navelsträngen också - typ enda leksaken de har där inne - och det kan också påverka. Sedan gick hjärtslagen upp och hon lyssnade lite extra länge för att vara säker på att det höll i sig. Jag hann bli lite orolig. Inte rädd, men lite orolig. Nu känner jag mig dock extra nojig! Det är en väldigt rörlig bebis så jag hinner inte bli superorolig men ändå känns det lite jobbigt att det var så där långsamma hjärtljud... Man har ju sådant ansvar när man bär på bebisen! Man ska äta rätt saker, få i sig järn och inte för mycket socker, inte äta fel grejer, känna rörelser, inte ligga på rygg, ha specialbälte i bilen, inte stressa för mycket och så vidare ... det hänger så mycket på en själv, ingen att dela ansvaret med! Eller inte så mycket i alla fall. Ja ja. Behövde vädra lite bara. Nu rör sig bebisen där inne. Stackarn kommer aldrig få sova nu pga nojjig morsa...
