Den där kvarten jag ändå njöt av att vara symptomfri... Jag är ju, som ni sedan länge räknat ut inte den coola typen. Jag är mer av den ocoola... och är därför nojig mest hela tiden. Första 12–13 veckorna mådde jag som att jag var bakfull. Illamående (oftast inte superilla men ändå lite hela tiden), trött och sugen på saker fast sedan fort för mätt och illamående. Jag gick flera veckor innan jag kom på att jag nog skulle informera Mattias om att jag mådde såhär. Det var så skönt, att bara tala om att det kanske inte syns eller märks så mycket, men detta mående är med mig hela tiden. Sedan släppte det! Och det var SÅ skönt. Men sedan blev det läskigt. Svullen var jag ju, och kulan dök upp ungefär vid befruktningstillfället skulle jag tro, men när symptomen försvinner! Så läskigt! Nu har jag kommit till det ljuvliga att bebisen drar till med en spark då och då. Och så var vi ju på UL i torsdags och då såg allt bra ut, tack och looov! Den låg därinne och viftade med armarna. Så himla gullig! Jag kan inte minnas att jag mådde såhär pass bra de två gångerna förut, men det kanske är för att detta är lite "mellantid" och den glöms bort senare när man blir svettig och tung?
