Heeeej bokklubbare! Inser att vi ju skulle diskutera bok denna dag! Har ni läst? Det var ju Finna sig av Agnes Lidbeck denna gång. Vad tyckte ni? Jag blev så himla frustrerad av huvudpersonen! Lyssnade på den på två dagar och var så irriterad när den var slut. Det var två veckor sedan och nu tänker jag mer på den med sorg. Alltså, får man någon tidsangivelse? I början tänkte jag att det var nutid. Jag reagerade på att pappan aldrig verkade ta ut sin ledighet men å andra sidan, så ser det ju ut ganska ofta. Men sedan när hon blir äldre fick jag känslan av att detta var kanske mer 40-talist/50-talist? Jag kommer ju känna mig superdum om man FÅTT någon tidangivelse som jag missat. Sådant tycker jag skiljer mycket när man lyssnar från när man läser. Att man kan missa "detaljer" lättare i ljudböcker. Men jag fick nån aning om när det pratades om flygbiljetter, sent i boken. Då tänkte jag att det inte kan vara nutid, för nu är det billigt att flyga. Hur som helst, så är den ju – tragiskt nog – ganska tidlös, tycker ni inte? Och det säger ju en del om kvinnors roller... Jag tyckte om de där "citatpartierna". Liksom koncentrat av ... sanningar? Som till exempel att kvinnan spelar tre roller: Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Ja, tänk de som avviker från detta. Kvinnor som väljer att inte bli mammor – vilket motstånd de möter. Eller kvinnor som jobbar emot skönhetsidealen, som visar sig utan att vara sexiga eller snygga – som det provocerar! Det är så galet, så galet... Och så blir jag ju som sagt då så frustrerad på denna kvinna som är huvudperson i boken. För att hon lever livet så som hon bör, som att hon spelar en roll, för att folk ska iaktta. Och jag vill ruska om henne. Men samtidigt, tänk så otroligt typiskt det beteendet är idag, med tanke på sociala medier. Där du KAN vara iakttagen hela tiden, och du väljer dina små bitar som du vill visa upp. Och hennes inre som hela tiden bara trycks bort. Hon verkar liksom inte ha någon kontakt med sig själv. Kanske är det för smärtsamt att inte fortsätta spela rollen? Hon är ju så otroligt egocentrerad … på ett sätt lever hon bara för sig själv, för ingen släpps ju in. Samtidigt lever hon inte riktigt alls? En sak som jag antecknade när jag lyssnade på boken var Ivan, författaren som varit poppis men sedan dalar. Och istället för att fundera på vad han kan förändra så anser han sig vara ”missförstådd”. Klassisk man som är resistent för utveckling. Om folk inte gillar mina böcker så är det för att de inte förstår. Suck! Vid tredje delen så skriver hon att det berättartekniskt borde komma en vändning, "en punkt då allt inte kan fortsätta som vanligt". Då kände jag JA det borde det ha gjort, för att ge MIG lite syre. Men å andra sidan, som hon skriver så är ju livet kanske inte sådant. Och på så vis blir boken något eget/något annat. Men jag märker att jag ju gillar det jag är mer van vid. Detta raka berättande utan känslor, som jag egentligen brukar gilla, blir liksom klaustrofobiskt! Jag vill bara skaka om henne och ba: LÄGG NER NU! Ändå kan jag inte sluta tänka på boken. Jag var glad när den var slut, och jag var irriterad på huvudpersonen. Och nu känner jag bara sorg för henne. Hoppas hon blev fri efter slutet. Att hon började göra något hon själv tyckte om, inte bara nåt hon tänkte att hon skulle göra för att andra skulle SE på henne. Okej. Som vanligt, en massa lösa tankar som jag pladdrar ut. Visst kändes denna bok som att den hade så mycket som mullrade under texten, mer än de vi läst tidigare. Som att man läste lugna koder för något som egentligen är en explosion... Eh okej, som sagt, pladder... VAD TYCKTE NI?! Har ni läst? Har ni låtit den vila? Vad tänker ni om den?
