Hörrni! Vi ska ju ha bokklubb idag! Är det några av er som har hunnit lyssna/läsa? Boken är alltså: Hur jag lärde mig förstå världen – Hans Rosling och Fanny Härgestam Jag lyssnade klart för ett tag sedan och skrev ner lite tankar direkt. Det var tur för idag åkte jag på VAB och ikväll var det en läggning som man skulle kunna kalla aningen schwettig. En ny trend verkar det som. Kul. Så jag har inte alls kunnat samla ihop mig. Men tanken var ju inte att vi måste ha som en regelrätt bokcirkel utan mer "låt oss läsa samma bok så vi kan vädra lite tankar efteråt". Vi kör på den stilen tycker jag (annars får jag prestationsångest... okej jag har redan haft det ... men nu skiter vi i prestation och bara snackar lite). För det första så lyssnade jag på boken. Det var en bra inläsning men jag har faktiskt börjat att lyssna på 1,25 i hastighet. 1,5 är för snabbt för mig, men denna är lite mer som man själv läser känner jag. Jag tycker om när den som läser in inte lägger in för mycket skådespel utan mer läser rakt upp och ner. Så upplevde jag denna. Kändes också likt Roslings sätt att prata. Okej boken då. Tre ord som för mig sammanfattar boken: rörande, hoppfull och inspirerande. Man KÄNNER energin genom boken. Och det känns så ljuvligt att höra lite positiva framtidsvisioner i en värld som jag annars får känslan av bara mosas sönder just nu. Jag tyckte det kändes som att det fanns en ljus framtid. Jag blev så förvånad när han berättar att om någon bett honom, efter två år i Mocambique, att stanna en vecka till så hade han brutit ihop (ungefär de orden användes tror jag). Jag hade visserligen förstått att det var enormt tufft, men ändå beskrevs allt med sådan energi och liksom sakligt (fast ändå med värme) att jag inte förstod hur det psykiskt bröt ner. Han ältade ju inte direkt det kämpiga även om man förstod att det var hårt. Flera gånger tänkte jag att ”det där lät ju lite stöddigt” för att sedan inse att det skulle följas av något som visade sig vara precis tvärtom. Som exemplet då han kommer till byn och blir hyllad för sin insats och hur han liksom frågar om hur de kände till honom och känner sig nöjd och sedan i slutändan poängterar att allt berömmet handlade om var något som han själv inte var skyldigt till. Hur han lyfter andra så mycket! Såklart skulle han ha all rätt att vara ”stöddig” men det är han ändå aldrig. Respekten för människor. Kanske är det mycket i framtidstron som gör den så tydlig. Han ser så tydlig koppling mellan där västvärlden nyss varit och där flera länder befinner sig nu att avståndet mellan våra världar blir så litet. DET är så viktigt. Inget "vi och dom", bara "vi". Boken kändes som djupast första delen, fram till de åkte hem från Moçambique. Allt annat var ju på grund av det så jag förstår att de valde att gå på djupet där. Det var den delen som fastnade mest i mig. Vad tyckte ni?
