Hej Bokklubben! Har ni hunnit läsa boken? Denna gång läste/lyssnade vi på Lena Ackebos Världens vackraste man. Vad tyckte ni? Här kommer mina tankar: Jag hade lite svårt att komma in i den. Först tyckte jag den kändes lite platt och jag reagerade på alla detaljer. Samtal som inte hade någon poäng, möten som bara skedde och sedan släpptes utan att återupptas. Så ... ovanligt? Men sedan började jag omfamna det. Inse hur välskriven den är och hur imponerande författaren fångar samtal. Jag gillar också hur känslorna är nyanserade och verklighetstrogna, typ det här med irritationen som bubblar upp och sedan blåser bort och ersätts med dåligt samvete. Lite roligt tycker jag det är att jag är så van vid formatet "amerikansk film" att jag ständigt vill hitta vem som är “den dumma” och vem som är “den snälla” – vilket man inte lyckas göra här, eftersom det är nyanserat, som livet är! Vidare tycker jag att det är SÅ bra med denna romans mellan äldre personer. Den annars så romantiserade UNGDOMEN med fasta yppiga bröst och slät len hy, livet framför sig och så vidare. Detta är något annat. Något som behövs inser jag när jag försöker fundera på när detta skildrats tidigare och inte kommer på nåt. Gillar också att mannen är “skönheten” i historien. Det är också annars klassiskt att kvinnan är ung och vacker, mannen kan se ut lite hur som. Jag får lite ångest över ålder, något som jag nästan aldrig har. Det känns liksom inte så kul att åldras som kvinna när man läser den här boken. Tycker om alla små bihistorier. Jag gillar nog allra mest att inget är svart eller vitt. Ingen är ond, ingen är helt god. Man blir inte tillsagd vem man ska tycka om och inte tycka om. Liiite ska man ju ogilla Torbjörn, men det lyfts ändå in något i honom, hur han blev knäckt och liksom försvann in i sig själv. Ensamheten som gör att man inte bara kan tycka illa om honom. Jag lyssnade direkt på Kära Barbro och Darling Mona. Jag tyckte om böckerna. Vad tyckte ni? BERÄTTA ALLT!
