Tre månader och en dag efter att Nou föddes kommer här en liten ("liten") förlossningsberättelse. Ni som hängt med här lite vet att jag var liiiite trött på att bebisen inte kom. Det var planerat till 28/6, och trots att jag VET att det bara är ett datum och att det kan bli både veckor före och veckor efter så såg jag det innerst inne som deadline. Till exempel hade jag på egen hand räknat ut att 3/7 var mer korrekt bf. Men ändå tänkte jag att jag kommer att ha barn födda i april, maj och juni. Avslöjad! Det kunde ju inte bli juli? Så gick dagarna och juli kom. Men ingen bebis... Den 3 juli får jag molvärk efter en tidig middag, kanske kring kl 17. Ja jag tänker då inte ropa varg (igen!) tänker jag och ropar varg varg varg inombords. Eftersom det kommer regelbundet så vågar jag mig på att nämna det för Mattias efter ett tag. Nu jäklar får det inte avta!! Jag går trapporna upp och ner i huset. Lite skraj att jag ska göra så vattnet går, men också fööör redo för att åka på ännu ett falsklarm. Jag går ut och går upp och ner på trottoarkanten utanför. Stöter på Mattias syster - som är tänkt barnvakt men som åker bort 4 juli. (Bebisen skulle ju som sagt komma innan!!) Jag förvarnar och frågar om hon eventuellt kan komma på natten i alla fall och det vill hon. Tar en bild som jag hoppas är sista magbilden. Vi lägger barn. Säger att det KANSKE är så att de vaknar med faster Sara. Jag börjar fatta att det nog blir så eftersom värkarna ibland är nere på 4 minuters mellanrum. Är otippad lugn ändå, med tanke på att jag var så rädd att det skulle gå så fort att vi inte skulle hinna in. Jag styr upp med en kompis som ska avlösa Sara på morgonen och sedan att mina föräldrar ska komma och avlösa kompis. Sedan kollar vi Game of thrones. Sista avsnittet tror jag. Visst är jag rätt ofokuserad, men det var ju inte så bra avsnitt va? Sara kommer över och jag ringer Förlossningen. De tycker jag kan vänta lite till. Kring klockan 01 ringer jag igen, nu är värkarna ibland nere på två minuter mellan, men oftare fortfarande kring 5, men jag börjar ändå bli lite orolig. ”Vill du komma in då?” säger de snällt och inte alls som att jag är jobbig. Jaaaaa! Vi åker in och jag tänker i bilen att det här är ju inte så farligt! (Om jag fick äta upp det? Ja). Väl inne är vi rätt trötta, fotar soluppgången och lägger oss för att ta värkar (jag) och sova lite (Mattias...och jag faktiskt). Jag får lustgas fast jag känner att det inte är superakut. Men gör det för att få till snitsen till det blir värre. Jag ligger där i lustgasdimman och slumrar. De gör en undersökning och BM säger att hon har svårt att avgöra. Antingen når hon inte eller så är jag helt öppen. Hon tror på det senare men hämtar en kollega. Helt öppen?? Är det möjligt? Så skönt i så fall! Tänker jag men vågar inte hoppas. Men tänker att det är ju trean, det kan gå fort ... Kollegan kommer in och meddelar att jag är 3 cm öppen ... oj nu 4 ”förlåt” säger hon efter en lite hårdhänt undersökning (inte alls störande ska tilläggas, de var superfina allihop!). Jaha. Från ”kanske helt öppen” till 4cm?! Wtf! Jag blev sur och kände mig som en dålig person som inte var mer öppen. Så jag fortsätter ta värkar som slumra. Vaknar varannan minut av värkar som blir starkare och starkare. Börjar känna att det inte är så himla easypeasy som jag sa i bilen... När det börjar bli morgon och ljust i rummet så kommer de och snackar om att det snart är byte av team, kl 07 och de vill säga hejdå osv. Jag känner mest: VA?! Ska jag inte ha fött före kl 7!? Klockan var väl kring 6 här tror jag och jag var sååå redo att aldrig mer ta en värk. Men sa såklart inget. ”Å okej ja tack så mycket då” typ. Precis innan bytet av personal är jag alltså otroligt less på värkar som kommer hela tiden men inte ger mig en bebis. Jag får då reda på att den BM som ska ta över är Annica, som jag hade samtal med inför förlossningen! Så fint ju?! Känns så lugnande mitt i all värk. Precis innan hon kommer så kör jag min klassiska kräk (ursäkta info) och känner hoppet ändå. Nu borde bebisen vara vid de där taggarna!! Då KAN det inte vara så lång tid kvar! Annica kommer in och tar kommando. Upp och stå lite! Gå! Sitt på pilatesboll. Har du tagit lustgas? Frågar hon. Nja jag mår ju lite illa ... Ta nu lustgas, prova lite! Säger hon lagom pushigt. Så jag kör på. Tar så mycket lustgas att jag ser en massa japanska leksaker simma runt framför ögonen. Mår rätt illa men värkarna blir lättare att ta när tankarna far iväg. Och nu får jag värkar som är mer och mer krystiga. Ändå märkligt, jag mindes dem som så olika. Först vanliga värkar och sedan något HELT annat med krystvärkarna. Här upplevde jag dem som långsamt övergående från det ena till det andra. Till slut vill jag lägga mig ner. Hör Annica säga att då är det nog snart dags. Det ger mig hopp! Ligger på sidan och krystar i vad som känns som en evighet. Enligt journalen var det en kvart. En evighetslång kvart. Jag är så medveten denna förlossning, hinner tänka så mycket. Typ: ska jag behöva krysta EN GÅNG TILL?! För jäklar var tufft det var att krysta? Tog i som en galning! Och så till slut ... kommer bebisen!! Det där sluuuurp liksom. Inget mer kryst (om man ej räknar moderkaka vilket jag inte gör!). De styr lite där nere, men jag hinner inte bli orolig innan jag hör ett ilsket vrål och snart får jag upp en jättearg bebis på bröstet. Jag gråter och skrattar samtidigt. Så otroligt fin och vrålande och mjuk och stor! Efteråt får jag veta att hon hade bajsat i fostervattnet och hade navelsträngen runt halsen, dock löst. Hon var lite medtagen men kom snabbt igen enligt de där färgskalesiffrorna. Älskade lilla Nou! Där var du! Så arg, så fin, så stor redan och så mjuk. Och gud vilken kärlek man känner till barnmorskorna! Hjältar är de!! Vi blev kvar ett tag i väntan på rum på BB. Käkade de goda mackorna, gosade, kissade till slut!! Och lyssnade på en annan som födde i ett annat rum och hon skreeeek och jag tänkte fy bubblan vad skönt att jag är klar! Jag behöver inte göra om det här! Nu, tre månader senare, tänker jag att åååå vilken grej!! Det borde man göra igen ... haha! Fast ganska mycket känns det liksom klart nu. Sååå mysigt, så fint och alldeles lagom.
