Idag blir den här virvelvinden 11 månader! Har fått frågan flera gånger: hur tycker du det blev egentligen med en trea?? Att svaret dröjt 11 månader kanske blir en ledtråd? Det är intensivt! I början var jag lite chockad, just amning och bebisskrik och alla blöjor och sömnen ... jag ba: oj det är HELA tiden?! Men ganska snabbt mindes jag att allt är perioder. Det är verkligen en jätteskillnad denna gång, att jag känner att allt går snabbt, inte bara i backspegeln. Med de två första kändes det som att dagarna gick sååååå långsamt och så plötsligt var de 3 år. Typ. Men nu går det fort. 11 månader liksom?!? Det är som jag skrivit tidigare ingen ”glidarbebis”. Men hon får ju haka på mer än första får göra. Dock anpassar vi oss en del. Just nu tex vägrar hon vagn, då undviker vi det. Hon sover bra och vi rubbar gärna inte rutiner. På det sättet påminner det om första barnet, kanske för att de är väldigt lika både till utseende och sätt. Men också tror jag för att det var längesedan vi hade en bebis. Jag ser också en tydligare väg framåt än jag gjorde med första barnet. Jag vet lite vad som väntar och försöker - ursäkta detta nu - njuta av denna tid mer. Tror att jag gör det också mycket för att jag vet att detta är sista bebisen. Eller ...? Ha ha. Jo. Det är det. Ell... okej jag ska sluta nu. Syskonen älskar sin bebis så mycket att de varje dag blir osams om henne (argument som talar för en fyra). Nou älskar sina systrar mer än någon annan. Jag känner att detta passar oss. Rörigt och skrikigt och roligt och varmt! Det är, precis som jag upplevt småbarnsåren innan, jobbigt och ljuvligt!! Man skrattar varje dag, gosar, blir lycklig av framsteg, blir varm av leenden och skratt, man upptäcker en ny människa, ännu mer kärlek, är helt slut när klockan är 20, har noll pauser, längtar efter att sitta ner en stund och tänker att man har världens finaste familj!
